So long, see you honey!

Det var länge sedan jag skrev här sist, och det kommer att dröja ännu längre till nästa gång. Kanske blir det aldrig mer, men det vill jag inte skriva, för då blir jag ledsen. Min vanskötta Kafka-blogg. En trogen hund som viftar på svansen när jag dyker upp, oavsett hur länge den stackars kraken blivit lämnad ensam.

Men, nu var det inte meningen att det här skulle bli ett nostalgiskt och sorgligt inlägg, tvärtom, här vilar inga ledsamheter. Nu tänkte jag göra som Gud och öppna ett fönster när jag stänger en dörr. (Ha! Om jag inte var dömd till helvetet förr så är jag det definitivt nu när jag fått hybris och jämfört mig med skaparen.)

De flesta av er som känner till den pyttelilla blogg som är Kafka på jobbet känner förmodligen till den rätt stora blogg som heter Bokhora. Tjejerna som under flera år har dragit hela det tunga lasset att göra bloggen uppmärksammad och framgångsrik har hört av sig till mig och frågat om inte jag kan tänka mig att glida in på räkmacka och vara med nu när det så att säga är serverat.

Man måste lämna sin bekvämlighetszon för att utvecklas, sägs det. Jag har nu chockat skiten ur mig själv och tackat ja till att kliva ut i dagsljuset.

Jag är livrädd. Jag har kastat ut en flaskpost från balkongen och bett om räddning. Nej, det har jag givetvis inte, det vore oansvarigt och någon kunde göra illa sig, men jag befinner mig i en fas av panik. Snälla ni som orkat läsa mina pladdriga och högst onyanserade inlägg de senaste åren, följ med mig nu. Jag kommer att behöva ert stöd och de festliga och snälla kommentarer jag blivit bortskämd med.

Bokhora är en grupp och jag är det nya kidet i kvarteret. Det enda kidet som inte heter Johanna. Jag är hon som heter Åsa Sandoval.

Vi hörs väl av?

Livet är det som pågår medan Saga ligger med Victor Schantz

Jag hade så höga förväntningar. Det ska man aldrig ha för då blir man bara besviken. Redan när jag var barn försökte de vuxna förtvivlat lära mig detta, men inte fan hjälpte det. Som så mycket annat vägrade jag släppa taget om dessa orimligt höga förväntningar.

Och nu i höstas släpptes min generations generationsroman. Inte Sturm und Drang-generationens roman “Den unge Werthers lidanden” och inte ungdomlig livslust genom svinaktigt beteende-generationens “Jack”. Nej, utan unga feminister på frammarsch med 90-talsmusik i cd-spelaren-generationens “Alltings början” av Karolina Ramqvist, som för övrigt är ca världens coolaste.   

Och jag har läst den. Och jag ville älska den. Och jag ville känna igen mig. Men, nej, tyvärr. 

Det finns ett helt batteri av ursäkter jag har gått igenom alldeles som för att försöka förklara för mig själv varför jag inte älskade “Alltings början”. Jag är för ung är den trevligaste av dem, men också den minst trovärdiga. Bättre till ligger de gamla vännerna “jag är för dum, jag är för ohipp, och, jag är för oinsatt. 

Saga, som är bokens huvudperson är visserligen intressant som karaktär. Hon är hal som en ål där hon glider runt på Stockholms gator och är/spelar/inbillar sig vara/uppfattas som svåråtkomlig och ca världens coolaste. Själv kan jag inte bestämma mig för om hon är helt jävla clueless eller om hon faktiskt har en agenda. Hennes feministmamma har definitivt en agenda, även för Saga. Den feministiska kampen måste fortsätta föras. Saga är inte så sugen på att kämpa. Saga vill mest bara flyta med på äckligt bortskämt vis. Hon flyter in på alla huvudstadens inneställen från det att hon är sjutton år, hon hoppar av gymnasiet och flyter iväg ett år till Paris, hon flyter in i en relation med festfixaren Victor Schantz som går ut på att han kontaktar henne när han vill ligga och hon kommer hem till honom och ordnar det. Det där sista går inte jättebra ihop med Sagas uppfattning om sig själv eller om den Saga hennes mamma uppfostrat henne att bli. 

“Livet är det som pågår medan du planerar något annat”, har någon smart och viktig människa sagt. John Lennon? Så är det fullt ut för Saga. Hon blir framgångsrik skribent, sitter i TV-paneler och sommarpratar i P1, alltihop med vad som verkar som en axelryckning. Det bara råkar ske medan hon fattar högst medvetna beslut att åka hem till Victor Schantz och dra av sig småbyxorna så fort han ringer efter henne. Detta är bokens hela konflikt, och den kan tyckas tillräckligt, men jag hakar upp mig på detta bortskämda, blaséartade beteende. Det är så ocharmigt när en människa som har allt, begåvning, kulturellt kapital, pengar, berömmelse, framgång, vackert hår, ska lida över sina högst självvalda relationer och den effekt de får. I synnerhet när effekten inte är större än att Saga känner sig lite smutsig. En hycklare i den feministiska kamp hon råkat bli taleskvinna för. 

Okej, jag sammanfattar. När boken är utläst har jag bestämt mig för att jag inte tycker att Saga är cool, jag tycker att hon är bortskämd. Relationen med Victor Schantz är olämplig, ja. Men Ramqvists berättelse om en bortskämd unge som väljer en olämplig relation för att bryta sig loss från mammaklumpen grep mig inte. Och det trots att igenkänningsfaktorn på just den där sista punkten är, hm, ordval, grandios.  

Ropa högt så han hör

Let’s face it, året börjar lida mot sitt slut och snart kommer det börja dyka upp listor om årets bästa ditt och årets bästa datt, och jag tänkte att jag som en god samhällsmedborgare skulle rycka ut och bespara alla som tidigare känt att det förväntas av dem att de ska sammanställa dylika listor besväret.

Det finns böcker som får mer uppmärksamhet än de förtjänar och det finns böcker som får mindre uppmärksamhet än de förtjänar. Jag menar, jag gillade verkligen “Torka aldrig tårar”, men har inte dyrkan av den börjat bli lite otäck? Lite av en masspsykos som leder oss bort från själva kärnfrågan? (Detta ska läsas som en viskning, jag vågar inte annat).

“Skuggland” av Jonas Brun hör till en kategori bortom tidigare nämnda. En bok som fått fantastiskt fina recensioner i DN och SvD och whatnot, men som det ändå på något sätt förblivit tyst om. Jag tänker på när Krister Henriksson fick en guldbagge för sin insats i “Veranda för en tenor” och i sitt tacktal poängterade att större delen av Sverige förmodligen satt och undrade vad det var för jävla film. Den hade ingen hört talas om. Ingen verkar heller ha hört talas om “Skuggland”. Den blev inte Augustnominerad, men det var ingen som frågade Jonas Brun hur han kände inför det. Jonas Brun fick nöja sig med sin plats långt ned på listan över vad “Vi läser” tycker är Sveriges bästa författare under 40.

Men det, kamrater, duger inte, eftersom “Skuggland” är årets bästa bok. 

Skit i baksidestexten, den är lite missvisande. Lyssna på mig i stället. Det här är en intelligent bok, en spindelväv av finaste, mest blanka förföriska tråd och jag fastnade i den väven på ett sätt som gjort att jag bara inte kan ta mig loss. Jag tänker på Skuggland hela tiden. Jag är en sprattlande fluga. Jag tänker på Erik, vars besatthet av det förflutna som utgör bokens berättelse speglar min egen besatthet av honom som karaktär. Han kan inte heller slita sig loss ur nätet, det 80-tal då han var pojke och då det för en stund var Erik och Erik för alltid. Erik 1 och hans bästa och enda vän Erik 2. Som att det var på förhand bestämt. Som att de var menade för varandra. Erik och Erik och Michael Jackson. Erik och Erik och dataspelet som Ambassadpappan skickat i ett av sina många paket. Erik och Erik innan Marcus. I och med Marcus ankomst ändras spelreglerna. Det finns bara två kontroller att styra världen med.

I “Skuggland” plockas två små killar kanske, förmodligen, upp av en röd sportbil och återses aldrig mer. Men boken handlar inte om det. Jo, jag tar tillbaka, det gör den visst. Men mer än så handlar den om hur förgörande det kan vara att misslyckas med att knäcka gåtan, att aldrig få klara sista bossen.

Det här inlägget är inget annat än en uppmaning. Du ska nu samla mod och kravla upp i Jonas Bruns kladdiga nät av myter, fragment, pusselbitar och papperslappar från det förflutna, melodier vi minns från någon gång för länge sedan, och riktigt linda in armar och ben i ett fast och klistrigt grepp. Du ska lägga dig bredvid mig, sprattla förtvivlat och fastna alltmer. Och medan vi kämpar mot nätet, ska vi prata om det. Högt så det hörs. Åtminstone det har Jonas Brun förtjänat.

Om Pluras fejs

Förutsättningen för det här inläggets genomslagskraft vilar i följande tes:

Alla i hela Sverige vet hur Plura ser ut.

Saker som stöder min tes: 

“Pluras kök”, bloggen, kokainhärvan, Eldkvarn, “Så mycket bättre” och “Vem tror du att du är?”. Lägg även till otaliga kvällstidningsartiklar samt så kallade reportage i så kallade magasin för män. 

Nu har Plura givit ut en ny kokbok. Den heter “Pluras husman - En hyllning till maten jag älskar”. Jag lade märke till den när jag stod och fånade mig lite med tanken på att köpa just en kokbok. Som att jag någonsin skulle laga mat ur en kokbok. Som att jag någonsin skulle laga mat!

Jag vet hur Plura ser ut. Jag vet det inte därför att jag besökt någon enda av Eldkvarns konserter, utan för att Plura har lyckats med det som Ola Lindholm säkert hade kunnat döda både ett lejon och en björn för att ha fixat. Han har på rekordsnabb tid gått från att vara en knarkarusling (min mamma var besviken på dig, Plura) till att åter bli en jävla skön snubbe som med mössan käckt på svaj syns i en stor mängd folkliga sammanhang. Nu senast på framsidan till sin nya bok om maten han älskar. Och det är här min frågeställning har sin grund:

Vet Plura själv hur han ser ut?

Det rimligaste svaret på frågan är som jag ser det, nej. Absolut inte. Det förklarar nämligen hur omslaget till kokboken släpptes igenom. För låt oss vara ärliga. Vi vet hur Plura ser ut, och det är inte såhär:

Om det är så att Plura faktiskt vet hur han ser ut och att hans val att klä av sig i TV i tid och otid beror på att han faktiskt är prestigelös snarare än sensationslysten, ja, då öppnar sig en om möjligt ännu mer obehaglig möjlighet. Nämligen den att någon som jobbar med formgivning, och som fått ansvar för den här fina publikationen, har missbrukat sin makt och helt enkelt våldfört sig på Pluras ansikte utan Pluras vetskap. Vad, förutom dessa två alternativ kan leda till att Norstedts väljer att ge ut en bok av en av Sveriges mest välkända människor med en framsidebild där han ser ut som en välpuffad soffkudde inför en lägenhetsvisning? Inte en skrynkla, inte ett veck på den lyxiga ytan i behaglig varm Dusty Rose-kulör.  

En slutsats ska visst en sånhär formell text ha också. Håll i hatten nu. Jag tror, med bakgrund av vad jag just hänvisat till att det kan vara så att vi lever i ett samhälle där det till syvende och sist är okej att punda lite om man är en skön gubbe, men där det inte är okej att ha påsar under ögonen när man är 61 bast och har levt ett rock n’ roll-liv.  Och det, lägger jag till här på slutet där det finns utrymme för personliga åsikter i denna för övrigt högst formella text, är jävligt upprörande!

Så, nu är jag redo för opponering.

Simons döda kompis och min

Det är den där tiden på året när vi pliktmässigt ska åka till kyrkogården och tänka på de döda. Rota fram gravlyktan ur källarförrådet och hoppas att inte marken blivit för hård för att man ska orka köra ned den sneda rostiga pinnen i den. Och så tittar vi på alla brinnande ljusen och känner att vi gjort något riktigt fint och att vi är en del av en gemenskap av verkligt goda människor och sedan åker vi hem och tittar på TV.

Simon Gärdenfors senaste seriealbum “Död kompis” har dragit fram en jävla massa personlig smärta i rampljuset. Kalle, Gärdenfors bästa kompis under högstadie- och gymnasieåren dog av hjärnhinneinflammation strax innan han skulle tagit studenten och “Död kompis” berättar historien om deras vänskap före, under och efter döden. Vi får lära känna Kalle, en vanlig tonåring, stundtals mycket vuxen, stundtals ett barn. Vi får ta del av hans drömmar och förhoppningar, flickor han ska bli ihop med och utbildningar han ska söka, och vi få se att de aldrig infrias. På grund av döden. På grund av en sjukdom som i princip alla är immuna mot. Vi får i ännu högre utsträckning lära känna Simon, den han var, den han blev och den han tror att han skulle kunnat bli, om inte allt hade gått så totalt åt helvete. 

Som vanligt är Gärdenfors gränslöst självutlämnande och som vanligt tjänar det modet sitt syfte. Lika omöjligt som det är att låta bli att skratta sig halvt fördärvad åt några av ungdomsupptågen med Kalle, lika omöjligt är det att låta bli att gå in i depressionens mörker med Simon, att lägga sig i fosterställning på golvet med honom, oförmögen att resa sig. För mig är det kanske en särskilt väl upptrampad stig. Min döda kompis hann bli 26 år innan jag fick mitt telefonsamtal. Jag var på jobbet. En kollega packade ihop mina saker åt mig och slussade ut mig genom nödutgången.

När jag läser vad andra sagt om ”Död kompis” ser jag att den är snyggt formgiven. Det är den nog. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid serieformatet. Men jag känner fanimej igen en väl berättad historia när jag ser en, och det här är en väl berättad historia om det någonsin fanns en. Det hade så lätt kunnat bli smetigt, eller patetiskt, eller respektlöst, det är en farlig balansgång, men Gärdenfors rör sig stadigt från punkt A till punkt B, med Kalle som ständig följeslagare.

Och precis som Simons döda kompis är med honom på var och varannan sida, när han träffar tjejer, när han åker till USA, när han går till psykologen och när han funderar på att ta ett enda litet kliv ut genom ett fönster från en mycket hög byggnad, är min döda kompis med mig. Hon är särskilt med mig den här tiden på året. Inte för att det är den tiden på året då vi pliktmässigt ska tänka på de döda. Utan för att det snart är hennes födelsedag. Ännu en som vi inte får fira. Då är det rätt befriande att kasta sig handlöst in i någon annans sorg. 

Mina damer och herrar: Den store Gatsby!

Ja ja, podden blev försenad med 24 timmar. Men tänk då på alla stackars barn i USA och England som varje år måste vänta 24 timmar längre än våra svenska ungar på att få slita upp sina paket utan att läsa på korten först. Så, nu sattes det hela i lite perspektiv va?

Vi har kommit fram till avsnitt tre av tre i podcastserien om “Den store Gatsby” och det händer en jäkla massa i de sista tre kapitlen. Mer än vad man hinner snacka om på 35 minuter egentligen. Men det fina är att samtalet kan fortsätta här på bloggen. Säg till när ni lyssnat klart på mig och Freddan när vi snackar om:

Illusioner och bländverk,
Drama-apor,
Farmor Ankas tvivelaktiga relation till Mårten
Lille, lille, lelle Gatsby,
Konstant fylla
och, självklart,
Att vara ett borgarsvin 

Själv ska jag dra mig tillbaka och glädjas åt det faktum att jag varken har en swimmingpool, bensinmack, älskarinna eller 30-årsdag att oroa mig över.

Den store Gatsby - episod 3

Ett tillkännagivande

Som om det inte vore nog med djävulskap i världen så har jag nu gått och skaffat twitter också. Och inte kommer jag bli klar med podden till klockan åtta heller.

Tuppen, Gatsby, Skuggan

Så var det arla lördagsmorgon igen och jag är uppe med tuppen och pensionärerna för att publicera del två av Skuggcirkelns poddserie om “Den store Gatsby”, men också såklart för att lyssna på Lundströms bokradio och den cirkel som skuggan faller ifrån. 

Har du lyssnat på Majgull Axelsson, Mons Kallentoft och Marie Lundströms funderingar kring boken? Har du lyssnat på mina och Freddans? Har du läst “Den store Gatsby”? Berätta gärna vad du tycker i kommentarsfältet!

I avsnitt två har vi blivit lite mer varma i kläderna och skrattar därför ännu högre. Ha alltså  volymknappen nära till hands när vi bland annat tar upp:

Iscenättning av jaget
Sekundärskammen
Tjechovs gevär
Gamla gossar
Påfågelbeteende
och, igen, 
att vara ett borgarsvin

Fortfarande har ingen rebellgrupp trätt fram som “Den nya skuggan”. Det vore kul om det hände tycker jag. Läs min manual och tryck på record bara!

Den store Gatsby - episod 2