Nähä, det är inte snor. Jaha det är min slips!

Alla som känner mig vet att det är sant. Att jag har ett jävligt outvecklat sinne för humor alltså.

Upprepning är i princip det enda jag skrattar åt när det kommer till avsiktliga lustigheter, vilket väl i praktiken betyder att jag måste se, höra eller läsa skämtet tre gånger för att verkligen fatta poängen. Det är lite som med småbarn va? Det är exakt samma som med småbarn va? Ja, så är det nog.

Ett snett leende är ett mycket gott betyg från min sida när det gäller all typ av komedi inom tv, teater, film och litteratur. Jag skrattar mig halvt fördärvad åt Liv Strömquist såklart, för - let’s face it - det är mycket upprepning. Visa på ett fenomen och dra tre fyra exempel. Kul, säger jag! Jättekul faktiskt! Nästan det enda som är kul om man tänker efter.

Så köpte jag Nanna Johanssons “Välkommen till din psykos”. En samling strippar, ensidesgrejer, punchlines som inte hör till en lång berättelse om en eller flera återkommande karaktärer. Jag tänkte att jag skulle tycka att det var kul, jättekul, för att hon kör lite samma stil som vissa andra festliga brudar som ritar serier och har en politisk agenda som jag till fullo sympatiserar med. Men, nä, jag skrattade inte. Ta exemplet här nedan. I efterhand kan jag se att man ska tänka att det är rafflande vulgärt med snorslipsen och att det är festligt att den flotta damen utgör en olämplig uppkäftig poäng.

Men när jag läser och tittar tänker jag. “Nähä, det är inte snor. Jaha, det är min slips!”

Hjälp. Jag inser i skrivande stund att jag är autist!

Nämen seriöst, jag log lite snett, det erkännes villigt, men skrattade gjorde jag bara på två ynka sidor.

Självklart började jag genast analysera mig själv. Vad är det för fel på mig som inte skrattar åt Nanna Johanssons serier? Man ska skratta åt Nanna Johanssons serier, det har jag läst i viktiga tidningar som brukar ha rätt om saker. Att jag ständigt ska vara så hopplös! Och så kom jag på det, de två sidor som jag skrattat högt åt, ja de innehöll ju upprepning. “Kräsna killar” är det tydligaste exemplet. Där illustrerar Johansson det fullkomligt absurda i vanliga snubbar som sitter bakom en skärm och poängsätter Megan Fox som “max en 7:a” genom att ge exempel på annat som sällan poängsätts på samma skala. När favoritlaget vinner med 6-0 får de max en sjua, den gulliga kattungen får max en sjua på grund av för kort svans och så vidare. Och jag skrattar! Och jag får ett exempel till! Och jag skrattar!

Och sedan skäms jag. Upprepningshumorn, jag föll för dess enkla knep - igen. Svaghet - ditt namn är Åsa! Vad ska jag göra för att bli mer sofistikerad, raffinerad, nyanserat finstämd? Vad ska jag göra för att börja tycka att “Välkommen till din psykos” är kul, jättekul? För den är väl det, va?

Återigen fastkedjad vid skampålen

Återigen har det hänt. Jag har varit sådär fruktansvärt orättvis. Och nu väntar avbön med löfte om bot och bättring i blogginlägg.

Såhär trodde jag:
Vilhelm Mobergs “Utvandrarna” handlar om Karl-Oskar och Kristina som ägnar sin levnads dagar åt att lyfta sten ur stenåkern, inte tya mer, samt avla barn som dör som flugor. Jag tyckte att det verkade vara en rätt trist historia. Jag tyade inte läsa den, kan man säga. Men hela serien har stått i bokhyllan, fina inbundna, gröna Svalans bokklubbs-böcker som fortfarande luktar lite farmor, sedan jag genom ett infall bar hem dem i en papperskasse sorg från en uppslitande dödsbouppdelning. Samma typ av plötsliga infall gjorde att jag för någon månad sedan lyfte ned första delen, luktade lite på den och kände att det nog var dags att börja läsa.

Såhär blev det:
Allt det som utlovats av redan frälsta stämde. “Utvandrarna” är ett viktigt tidsdokument över en kritisk tid i vårt lands historia, inte alltför långt bort. Personporträtten är gripande. Miljöbeskrivningarna är fulla av liv. Men ingen har berättat för mig att boken är så spännande! Vaddå “tyar inte”? Den som bestämt sig för att det ska bli repliken som för evig tid ska förknippas med Vilhelm Mobergs mästerverk (Jan Troell?) och börjat sprida den på dåligt imiterad småländska i värsta häcklarstil (Liv Ullman), ja den personen borde segla på ett ruttet skepp i tre månader och äta mögel, bli sjösjuk och få löss. Detta är nämligen bara några få av de saker som drabbar det lilla följe från småland som vi får följa i boken, och Moberg viker inte undan för äcklet, det är en sak som är säker. Jag, for one, är osunt förtjust i äckel, och jag fick mitt lystmäte. Ingående detaljer om feta gula löss som sugit sig fast både här och där. Jodå.

Och så var det en sak till som gått snett i beskrivningen av “Utvandrarna”. Jag har uppfattat det som att berättelsen är ledsam. Ledsam som i “oh, leda, aj, lidande, oh, leda. Inget kunde vara mer fel. Boken är inte ledsam. Den är så bottenlöst sorglig och så rörande att jag inte ens kunnat bära bördan själv under läsningen, utan titt som tätt rusat iväg och stört mannen jag älskar mitt i en podcast om amerikanska inbördeskriget eller ett parti onlinespel som är roligt för att “man kan bygga vad som helst, alltså precis vad man vill” för att meddela att stackars Robert sitter och övar på det engelska språket under hela båtresan för att han vill göra ett gott intryck när han stiger i land. Och så lär han sig fel! Han uttalar ju allt på svenska. Ingen kommer förstå honom! (Underförstått: vad ska vi göra, vi måste ju göra något!) De gamla föräldrarna som står vid grinden och ser sina barn åka iväg med fullastad kärra på vad som mycket väl kan komma att bli deras likfärd är en scen som är, ja, vad kallar man sådant som ordet hjärtskärande känns för fattigt för?

Kalla mig gärna självdestruktiv, men jag gick direkt på del två av Mobergs utvandrarepos, “Invandrarna”, och jag grät redan på sidan 46. Jag räknar med att det kommer bli fler tårar, mer också fler äventyr, mer kärlek och fler krossade fördomar.

Sparka för kattungen, för rödvinsspyorna, för det tomma kylskåpet

Det sades att “Havsmannen” skulle skilja sig väldigt från Carl-Johan Vallgrens tidigare böcker. Den mustiga skrönan hade bytts ut mot mörk socialrealism, tydligen. Nu har jag inte skrivit någon doktorsavhandling om Vallgrens författarskap, utan är mest bara en vanlig jävla Doris som brukar skjuta från höften och verkar komma undan med det. Ta alltså detta i beaktning när jag nu väljer att ta ett djupt andetag, hålla fast vid mina vapen och fräckt påstå att “Havsmannen” skriker Vallgren lång väg.

Att något skriker Vallgren lång väg är en bra sak i min bok. Att något skriker Vallgren lång väg betyder helt frankt att jag vill jaga upp det och ligga med det.

“Havsmannen” beskriver utsatta, sårbara människor, precis som jag tyckte att “Den vidunderliga kärlekens historia” och “Kunzelmann och Kunzelmann” handlade om utsatta, sårbara människor. Ja, på något twisted sätt kanske “För Herr Bachmanns broschyr” också handlar om utsatta, sårbara människor, om man tar i beaktning att bokens jag är en stackare som tvingats fly sitt fädernesland, Sverige, för att befolkningen, svenskarna, är så vidriga. Om man blir bortskrämd av sitt brödrafolk är man nog rätt utsatt, om man nu vill se det så. Äh, skit samma!

“Havsmannen” handlar om syskonparet Nella och Robert, deras värdelösa farsa som sitter på kåken och deras värdelösa morsa som helt har gett upp all form av omhändertagande till förmån för ensamfester med rödvin. Ensamfesterna slutar ofta med spyor på hallgolvet som Nella inleder kvällen med att städa upp när hon kommer hem från plugget. Och sen ska det göras läxor och svängas ihop något att äta trots att kylskåpet allt som oftast gapar helt tomt.Som om det inte redan vore nog med djävulskap i Nellas och Roberts liv, så finns också Gerhard. Gerhard är skolans skräck. Han är elake Måns. Och så har han en Bill och en Bull såklart.  Jag törs säga att Gerhard är störd i huvudet och det törs jag säga eftersom Gerhard roar sig med sådant som att dränka in kattungar i bensin för att sedan tända eld på dem, samt att trycka upp kottar i röven på Nella och tvinga Robert att mata sin syster med gräs. Ja, som du förstår ägnar man större delen av läsningen åt att önska att det ska gå ordentligt åt helvete för de allra flesta som finns i syskonparets närhet. Och det gör det såklart, men under färdsträckan hinner det gå ganska ordentligt åt helvete för Nella och Robert också och det gör förbannat ont att läsa om. Det gör så ont att det hade varit på gränsen till outhärdligt om det inte hade varit för havsmannen. 

Havsmannen är räddningen. Mer kan jag inte säga. Det måste få upplevas med friska ögon av var och en som väljer att läsa boken. Han är Nellas och Roberts räddning, men han är också läsarens räddning. Åtminstone var han min räddning. Falkenberg i början av 80-talet utgör den perfekta grå, fuktiga, trista kulissen till en berättelse om rent fångenskap, om en vidrig verklighet som inte går att undkomma. Det krävs ett mirakel - en havsman - för att hoppet ska kunna skina igenom.

Jag önskar att jag kunde säga att det är det där hoppet som skiner igenom som jag minns när jag tänker tillbaka på “Havsmannen”. Så är det tyvärr inte. Det är allt det andra, allt det jävliga, och jag vill bara gå ut och sparka hårt på de tomma pappkartongerna på lagret på mitt jobb. Sparka för kattungen, för rödvinsspyorna, för det tomma kylskåpet, för sveket, sveket, sveket. Vad detta innebär för betyg till boken? Ett skrämmande gott betyg va?

Snabbt klipp till jättevågen

Visst vore det vackert om någon på ett engagerande och modernt sätt kunde skriva en ungdomsroman som får världens unga hjärtan att klappa för det just nu största hotet mot vår civilisation? Jag menar inte vampyrer alltså, eller mörk magi. Jag tänker på klimatfrågan.

Saci Lloyd har gjort ett försök, det får man ge henne. Tyvärr kan jag inte ens såhär i påsktider, då man visst ska vara extra mild och förstående eftersom Jesus led på korset, påstå att hon har lyckats. Eller vänta, är det tråkigt man ska ha? Lida eller leda? Plötsligt känner jag mig osäker.
“Mitt klimatkatastrofala liv” är i alla fall en ruskigt torr moralkaka om ett England som fullkomligt faller samman 2015. Det börjar med att invånarna tvingas energiransonera pga stundande undergång. Nu hjälper ju såklart inte det. 2015 är inte jättelångt fram i tiden och folk äter fortfarande argentinsk biff och flyger till Thailand som funnes det ingen morgondag.

Nåväl, huvudkaraktärerna är en vanlig villa-volvo-vovve-familj på fyra personer och viktigast är den yngsta dottern Laura som skriver dagbok under hela planetens sammanfall. Papper och penna verkar det nämligen aldrig råda brist på, inte ens när det enda transportmedlet som fungerar på Londons gator är kanot. Hon plitar friskt ned sina reflektioner kring omvärlden, som är av typen “OMFG, min pappa har köpt en gris och ska typ bli självförsörjande. Fatta hur mycket mitt liv suger”. Det är djupt och det är insiktsfullt, det förstår ni själva.

Nu kanske jag är taskig, men det är faktiskt så illa att jag inte bryr mig om ifall Lauras värld går under, den verkar rätt trist. Och, vad värre är, jag bryr mig inte om ifall Laura och hennes familj går under, för de är verkligen trista. “Buhu, buhu, jag har inte kunnat ladda min mobil på en vecka”. Snabbt klipp till jättevågen som forsar in över Picadilly Circus. “Buhu buhu, man får bara spola i toaletten om man har bajsat!” Snabbt klipp till virvelvind som störtar människor över kanten vid Cliffs of Moher. Okej, nu överdriver jag lite, men faktiskt ganska lite. Och tonåringar är ego, men de är tamejtusan inte sådär ego. Jag försöker väl illustrera frasen “berättelsen saknar trovärdighet” på ett sätt så att ni ska fatta att jag inte tycker att klimatkatastrofen saknar trovärdighet, utan snarare att den fiktiva karaktären Laura Brown saknar trovärdighet, vilket är ett rätt uselt betyg till författaren Saci Lloyd.

Men okej, jag erkänner. Jag har blivit bättre på att stänga av vattnet medan jag borstar tänderna efter att ha läst “Mitt klimatkatastrofala liv”. Men för den effekten hade det räckt med att sätta upp en klisterremsa på badrumsspegeln. 334 sidor så kallad roman - definitiv overkill.

Läs den och håll vänligen sedan tyst

Du ska inte luras att tro att min svekfulla sorti från bloggen i vintras också innefattade ett läsuppehåll. Jag har hunnit läsa en hel del. Vissa av dessa titlar planerar jag inlägg om, annat inte.

Det kan finnas olika anledningar till att man väljer att ignorera en boks existens i sin samling av läsupplevelser. Kanske vill man inte såga (ytterligare) en stackars debutant och få höra att man är elak. Kanske tyckte man att någon bok var ett så intetsägande blah att man inte ids lägga en dryg timme av sitt liv på att formulera något intelligent om eländet. Och kanske, bara kanske, var boken så fantastisk att man vill behålla den för sig själv och inte låta den smutsas ner av kommentarer som “jag tycker den verkar konstig”, eller, allra värst, icke-kommentaren “den har jag också läst” som för att bekräfta sin existens inför sig själv och hela nätet. “Jag finns!”

Viktor Johanssons “Wrestlarna” är den starkaste läsupplevelse jag haft på mycket länge. Utan att darra på manschetten kan jag säga att det är förra årets bästa och viktigaste bok och att den kommer att segla igenom vår, sommar och nästa hösts bokhav helt ohotad. Jag vet det. Nu vill jag ha den för mig själv. Skydda den, vårda, vakta den. Ha den i byxfickan som en slät sten att kunna klappa på när behovet uppstår. På sin höjd vill jag få en förstående nick från andra som också fattat och som inte heller tycker att det bästa som finns är upptrampade stigar.

Så, några kommentarer på det? 

Kafka på Facebook

Hej!

Jag har skaffat ett facebook-konto åt min blogg, ett fan-konto om du så vill, och nu vet jag inte vad jag ska göra med det. Hur funkar det? Så mycket har jag fattat att ingen annan nu kan kalla sig för Kafka på jobbet på fejjan och utge sig för att vara jag och typ sextrakassera Gunnar Ardelius eller något annat pinigt som jag aldrig skulle göra. Men mer då? Vad är så att säga själva poängen? Tacksam för svar och goda råd, samt nya kompisar och tummar upp och allt det där andra.

Vänligen

/Fallerslutligenförgrupptrycket_79

Jag är i hamn och har med mig ett skelett

Så jag läste ut “Den gamle och havet”. Det skedde en eftermiddag och jag höll mig i upprätt position vilket var avgörande för denna stora seger.

Min djupa analys av boken leder till följande slutsats. Vanligtvis har man en diffus bild av vad boken man väljer att läsa ska handla om. Ta Jane Eyre som exempel. Ja, men den handlar väl om flicka som har det för jävligt på en engelsk hed och sen växer hon upp och träffar den där skumma typen som hon har någon slags kärleksrelation slash maktkamp med. Just det, och så är det väl en galning på vinden också? Typ så. Det finns en viss förförståelse som sedan kompletteras.

I fallet med “Den gamle och havet” var min förkunskap att boken handlade om en gubbe som haft otur med fisket en längre tid, men en dag när han ger sig ut på havet så fångar han fetaste fisken ever och det blir en kamp som gubben vinner. Sedan kommer det hajar som äter upp feta fisken och gubben kommer således hem med ett jättefiskskelett bundet vid båten. Det var förkunskapen. Nu när jag har mer kött på benen (åh, förlåt, jag kunde inte låta bli) kan jag tillföra att handlingen också innefattar… äähh… Absolut ingenting. Alla som någon gång hört talas om “Den gamle och havet” har i någon mån också läst den för det där jag just beskrev är det hela. Verkligen!

Och nu är det meningen att jag ska skriva något vackert om att berättelsen är en metafor. Gubben i boken är en skicklig och metodisk fiskare som inte får napp. Hemingway är en skicklig och metodisk författare som får dålig kritik. Storfisken fångas, men dumma hajarna äter upp den. Toppenboken skrivs men elaka recensenter och korkade allmänheten klagar. Stackars gubben Hemingway.

Eller, ska jag kanske skriva att jag nog inte förstår boken eftersom jag trots allt bara är kvinna och detta är en bok skriven av en stor man och menad att läsas av stora män som förstår den specifikt manliga ångesten som leder till det uppskattade partytricket att stoppa ett jaktgevär i munnen när man har främmande?

Nej, mitt råd är att, till skillnad från gubben i boken, göra processen kort och lägga “Den gamle och havet” i den där pappkassen som ska till tvättstugan/Myrorna/den där bokhyllan på Årsta torg. Du har ju läst det här och det räcker gott.

Att döda en fisk

Här har man gått och dragits med sömnsvårigheter hela sitt vuxna liv och testat allhanda tips av typen andasingenomnäsanochutgenommunnenföreställdigenrödlinjesomgårvarvpåvarvruntdin
kroppslappnaavochräknatilltio. Eller för den delen tänkfuckinglyckligatankar. Inget av detta har fungerat lysande för mig. Det har heller inte sömntabletter gjort, eftersom man känner sig som Randall Patrick McMurphy efter sin behandling nästkommande dag. Och nej, insomningstabletter är inte heller ett alternativ, eftersom man vaknar klockan två på natten pigg som en lärka och med förbrukad insomningskvot.

Nu skulle jag vilja veta varför ingen av alla de know it alls i form av läkare, pling plong-massörer och allmänt bra sjusovare jag träffat på under åren kommit på att ge mig det bästa sömnpillret som någonsin kan ha uppfunnits och som till råga på allt funnits på marknaden sedan 1952.

“Den gamle och havet” av Ernest Hemingway. En 108 sidor lång bok som nu sysselsatt mig i en vecka medan jag snusat mig hela vägen fram till sidan 32. Varför har ingen sagt “men hörru, den där boken om gubben som fiskar och fiskar men inte får nån fisk, den kanske kan vara till hjälp”?

På 32 sidor har följande hänt:

Vi har fått träffa en fiskargubbe. Han har otur med fisket. Han har samtidigt lite tur eftersom han har en snäll pojkkompis som kommer till honom med mat och grejer för att gubben inte ska svälta ihjäl pga otur med fisket. Nu är gubben ute på havet. Det är blankt vatten, det är åror, det fiskar som hoppar, det är ett barn som blir påkört… Nej, det är det inte alls! Det är i “Att döda ett barn” som ett barn blir påkört. I “Den gamle och havet” är det en gamling och ett hav. Och en fågel. Fågeln flyger. Fiskaren fiskar. Båten guppar. Båten… guppar… Och där går jag på mycket framgångsrikt vis in i sleep mode. 

Jag vet att det kommer att bli en fartfylld kamp mot en jättefisk om jag bara håller mig vaken tre sidor till. På bladet märkt 35 har jag sett att fiskelinan drar iväg med en väldig fart när jag gjort lite empiriska studier av mitt exemplar av boken. Frågan är om jag någonsin kommer att få uppleva hur det känns när det nappar eftersom jag varje kväll måste backa några sidor för att minnas den rafflande handlingen. Ja, just det, det var den där fågeln som flög ja. Och fiskaren som fiskar. Och solen… som skiner… Och… havet… som… glittr…