Sensationslysten

Blah. Det är liksom vad det blir. Mest bara blah. Det jag läser menar jag. 

Nu börjar misstanken att det inte är böckernas fel väckas, för kan jag verkligen ha sådan otur att jag drabbats av inte mindre än fyra blah på raken och nyss påbörjat en femte? Knappast. Det verkar synnerligen misstänkt, särskilt som flera av dessa titlar hyllats mer eller mindre unisont, såsom Majgull Axelssons “Moderspassion”, som visserligen tog sig rejält mot slutet men ändå lämnade mig med en känsla av “var det här allt?” efter att tio tragiska levnadsöden harvats igenom. Självmord och självhat och självförsvar och självinsikt och självgodhet räcker visst inte för mig. Eller så är det just där problemet ligger. I all den där egocentreringen.

“The Walking Dead” - zombieserien där jag nyss plöjt bok sju - lider av samma trista sjuka. Vi är nu i ett skede där det, för det eventuella überpuckot någonstans där ute, måste tydliggöras en gång för alla att människan själv är läskigare än alla andra faror hon kan tänkas möta, till och med läskigare än människor som dött och vaknat till halvliv igen i syftet att äta upp sina kompisars hjärnor. Därför får vi följa huvudpersonen Rick Grimes när han patrullerar sitt barrikaderade samhälles gator som friendly neighbourhood police officer och tänker på hur han ska kunna komma på en pigg idé för att få ut skarpladdade vapen ur förrådet och ge dem till sin lille son. Å ja ba:  Blaaah! Klipp tills någon får nunan bortskjuten med den där pickadollen!” Och det händer såklart vad det lider. Men färdsträckan känns så lång, så lång. Rick Grimes tänker och känner efter något oerhört och bubblorna som hänger från taket är så stora att de täcker hela sidorna. 

Nä, kan någon rekommendera en bok som handlar om något annat än en människa som går omkring och känner en känsla? Inte James Joyce “Odysseus”. Inte alls. Tvåhundra sidor lättsam pang pang vill jag ha. Någon?

Stoppa pocketvåldet!

Du vet den där känslan när man går på utställning på fina konstmuséet och hela tiden innerst inne längtar efter att man ska ha sett klart eländet så att man får gå och fika och sedan köpa ett par vykort i souvernirbutiken? Man skäms ju lite över den där känslan. Eller, för att vara mer ärlig, j a g skäms över den känslan, men jag erkänner den i alla fall och erkännandet är första steget mot bot och bättring har jag hört på stan. Hursomhelst, precis sådär som på muséet känner jag när jag sitter i soffan och ger min och Karl Ove Knausgårds relation en ny chans såhär i mellandagarna, medan jag egentligen hela tiden längtar efter att läsa bok 5 i “The Walking Dead”-serien. Karl Ove går på och går på om sina känslor och sin kamp med livets våndor. Hur många gånger han doppar tepåsen i det varma vattnet, hur bekvämt det är att åka taxi förutom när man är full på natten förstås, att det nog inte är okej att runka efter att man just fått sin fars dödsbesked, att konst från 1900 och framåt inte framkallar någon känsla…

Under tiden sitter jag och längtar efter en uppsättning tänder som biter och sliter och gnager i en uppsättning tarmar som tillhör en stackare som ännu inte riktigt dött, men som är en bra bit på väg att göra det. Ja, även den som biter och sliter är ju en bit på väg att dö. Zombien, menar jag. Jag längtar efter lite skrik av fasa. Är det verkligen för mycket begärt? Det kanske det är. Vänta nu, jag kanske är sådär actionskadad som man blir av att se på TV. Nu ser jag visserligen mycket sällan på TV, men det är, märker jag nu, naturligtvis helt ovidkommande. Det är dags att mynta ett nytt begrepp. Tjugofem år efter att vuxenvärlden förfasades över videovåldet har jag nu fastnat i pocketvåldets grepp.

Häng på debatten nu kamrater! Jamen, vad ska vi göra åt denna farsot? Någon måste sätta stopp för pocketvåldet som riskerar att förvrida unga människors sinnen och ta ifrån dem all känsla av humanism, empati och medmänsklighet. Jag är uppenbarligen redan förlorad, men det finns andra människor därute som ännu är inom den proximala räddningszombien, förlåt, jag menar räddningszonen. Sträck ut en hand till dem såhär i juletider och slå på TV:n.

Rid inte in på häst i zombienästet din dumfan!

Vampyrer. Vad är grejen med vampyrer egentligen? Någon måste hjälpa mig, för jag fattar faktiskt inte. Är det inte meningen att vi ska vara rädda för dem? Är det inte meningen att de ska förfölja oss, dyka upp i nån mörk gränd och begå ett riktigt obehagligt övergrepp? Är de  inte skräckgenrens våldtäktsmän? Det var vad jag trodde. Men nej, istället har dessa viktorianska monster förvandlats till sofistikerade gentlemän som anstränger sig lite extra när de ska gå på dejt och tar på sig en slips. De kvinnor som innerst inne drömmer om att en lång, mörk främling ska bre ut sin rock över en dypöl så att den lilla sessan inte ska bli smussig om lilla foten är vad som är läskigt i den ekvationen.

Zombies däremot, där har vi några scary ass fuckers. De är outtröttliga, de är hur många som helst och de är osofistikerade nog att börja käka dina inälvor innan du ens hunnit dö ordentligt. Att bli en av dem som hasar fram längs gatorna och anfaller allt som är annorlunda och verkar levande, tänkande, kännande, är minst lika läskigt som att bli dödad av dessa levande döda. Den icketänkande massan känns helt enkelt som ett mer reellt hot i dagens samhälle än den kåte dandyn.

“The Walking Dead - Book One” innehåller de första tolv numren av serietidningen med samma namn och som skrivits av Robert Kirkman och illustrerats av Tony Moore och Charlie Adlard. Handlingen utspelar sig utanför Atlanta, USA, där hela staden, och förmodligen alla andra städer, tagits över av dessa hjärn- och hjärtlösa människoätare. En liten grupp människor har klarat sig ut ur staden med livet i behåll, främst för att de haft turen att kunna undkomma medan zombierna varit upptagna med att käka upp deras grannar, arbetskamrater eller familjemedlemmar. Ett provisoriskt läger med en husbil som bas har byggts upp och där lever och frodas skräcken i princip varenda minut. De få stunder som överlevarna glömmer bort sin situation för att vila, skratta, kissa, älska, vet man att det är fara å färde och att en grymtande, köttätande jävel kommer att sätta tänderna i någon precis när som helst. Inte en enda sekund kan man andas ut, inte heller som läsare, kanske särskilt inte som läsare. Som läsare måste man också fasa inför de vidrigheter som livrädda människor utan någon känsla av hopp utsätter varandra för. En ljusning i horisonten är helt utesluten.

Som att det inte vore nog med att jag utsatt mig för denna grafiska skräckmardröm, så har jag tagit terrorn till nya nivåer genom att också välja att se amerikanska tevekanalen AMC:s serie baserad på den tidigare nämnda förlagan. Det blir inte mindre läskigt för att man på förhand vet hur fullkomligt åt helvete allt kommer att gå - snarare tvärtom. “Åh nej, rid inte in på häst i zombienästet din dumfan!”, “nuppa inte inte i skogen för bövelen!” och oftare än någonting annat “öppna för i hela fridens namn inte dörren när du hör ett konstigt ljud, mänska!”

Självklart skulle jag inte plåga mig själv på detta gruvliga vis om inte både serien och tv-programmet höll riktigt hög kvalitet. Det är spännande, upprörande, gruvligt, samhällskritiskt, grisigt och fascinerande, alltihop på samma gång. Mardrömmarna jag sedan skapar åt mig själv på nätterna, där jag ber mannen jag älskar att krossa mitt huvud med en sten innan monstren kommer åt mig, är en förhållandevis liten uppoffring i sammanhanget. Jag hoppas att du förstår att det inte vill säga lite?

Det är mycket nu

Jag är inte död. Jag kan gott förstå om någon har gått omkring och misstänkt att så är fallet, men jag är alltså vid liv och har hälsan i behåll. Jag har bara haft lite för mig sedan i lördags. Bland annat har jag:

Sett “Stormen” på Dramaten och irriterat mig på att Örjan Ramberg inte kan tala ur skägget. Passade också på att återförälska mig i Jonas Karlsson.
Läst ut den grafiska romanen “The Walking Dead” samt börjat följa TV-serien med samma namn vilket har lett till ännu värre sömnsvårigheter än vanligt för min del. Zombies måste verkligen vara det läskigaste jävla påhitt som finns.
Tröttnat lite på “Min kamp”, kanske mest för att den ska vara så förbannat hajpad precis hela tiden och att man aldrig verkar kunna få läsa boken ifred.
Läst ut Jane Eyre och spelat in sista podcastdelen om boken tillsammans med Sophie, samt suttit och redigerat vårt röriga samtal till något som kan verka begripligt för andra.
På kafkajobbet har jag tagit del av en, åtminstone för mig, helt obekant avslutningsfras i ett mejl från en jättearg förälder: “Å det bestämdaste!” och så en underskrift på det.
Beslutat att delta fullt ut i Ord och inga visors tegelstensutmaning och därför börjat läsa “Den hemliga historien”, trots att “Det” egentligen var utmaning så det räckte med sina dryga 1300 sidor.
Plöjt Marie-Chantal Longs ungdomsroman “Vad hatet gör kan ingen fatta” och misslyckats kapitalt med att skriva ett intressant inlägg om boken. Bara att stryka och börja om.

Stoff fattas således inte. Tid däremot. Jag återkommer. Å det bestämdaste!