Just nu

Making A Murderer
dokumentärserie 

Senaste kommentarer
Sök
Navigation

Entries in Niceville (2)

torsdag
jul142011

Den trevliga staden

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om “The Help” utan att ha läst boken. Det gick rätt så fint. Men, nu har jag läst klart den och får således tycka precis vad tusan jag vill, och innan jag går vidare till innehållet vill jag bara ta tillfället i akt att påpeka att jag nu tycker att den svenska titeln, “Niceville” är ännu mer korkat vald än vad jag gjorde tidigare. Namnet finns nedtecknat i skrift en enda gång på drygt fyrahundra sidor. En gång! “Silverbesticken”, eller ännu hellre “Chokladtårtan” hade varit likaledes väl valda titlar. Ni som har läst boken förstår varför. Allra bäst hade det såklart varit att bara behålla originaltiteln. Niceville… Pfft!

Hursom, boken är bra. Det är den faktiskt. Bättre än jag hade trott, men så var mina förväntningar oschyst lågt ställda också. Boken utspelar sig i rasmotsättningarnas Mecka, Mississippi, på 60-talet. Vi får följa tre kvinnor, varav två svarta hembiträden och en vit bomullsplantageägardotter. (Äh, jättelångt ord, ja?) De inleder ett samarbete för att, helt krasst, försöka förändra saker. Det säger sig självt att det inte är någon enkel match. De hamnar allihop i utsatta lägen där de har i princip allt att förlora, men där chanserna att vinna något är mikroskopiskt små.

Jag har sett filmaffischen, för självklart ska en sådan här mustig historia filmatiseras. Där trycker de hårt på att det är en film om ovanligt varm, vacker, kvinnlig vänskap. Boken är inte en bok om ovanligt varm, vacker, kvinnlig vänskap. Det är en bok om samhällets snäva regler och konsekvenserna av att bryta mot dem, om en otäck tid som ligger alldeles för nära vår för att det ska kännas bekvämt, och om rätten att kunna andas fritt oavsett genus, klass eller ras. Karaktärerna är fullt ut trovärdiga och det är styvt gjort av Kathryn Stockett att anpassa språket utifrån vilken av de tre huvudkaraktärerna vi får följa, utan att falla i en karikatyrfälla, vilket jag misstänker hade varit mycket lätt hänt.

Tyvärr, för det finns tyvärr ett tyvärr, är slutet inte det slut jag hade önskat eller behövt. En sån här historia hade krävt något slags offer. För att vara frank, det hade behövt sluta olyckligt. Det gör det inte. Inte tillräckligt i alla fall. Det lilla, lilla offer som görs vänds dessutom till något närmast positivt. Synd, det hade kunnat bli en historia som dröjde kvar såsom “To Kill a Mockingbird” eller “Mississippi brinner” gjorde. Nu är jag rädd att jag kommer glömma bort “The Help”, eller möjligen minnas den som en lite väl kladdig lemonad. Verkligt synd, på ett så i övrigt skickligt hantverk.

torsdag
jun232011

- Knack, knack

- Vem där?
 - Snabbå.
 - Snabbå, vem?
- Snabbådöma.

“The Help”. Jag har inte läst succéromanen än, men jag köpte den idag. Och nu har jag tänkt mycket på den. Inte på innehållet, jag har som sagt inte slagit upp första sidan, men på andra grejer. Först av allt, bara titeln. Hur kommer det sig att “The Help” översätts till “Niceville”? (Och nu bortser jag ändå helt från idiotin i att överstta en engelsk titel till något annat på engelska.) Lägg av med bortförklaringarna nu, för jag är inte dummare än att jag hajar att namnet Niceville måste förekomma i boken på ett eller annat sätt. Det jag inte greppar är varför har man känt sig tvungen att dumma ner och gulla till en djärvt vald titel? För er som inte känner till boken alls så handlar den om färgade hembiträdens liv och vardag i Mississippi på 60-talet.

The Help känns som en ärlig rakt upp och ner-titel. Niceville… Not so much. Varför inte bara kalla saker vid dess rätta namn? Hembiträdet. Tjänsteflickan. Husan. Pigan. Är det den svenska pigdebatten som spökar månne? Vi vill ju gärna låtsas att det är helt okomplicerat att ha en liten människa som plockar upp all skit efter oss så att vi kan åka till stallet eller golfbanan. Det blir klart lättare att göra om man använder ett ord som kan fungera som en rosa rosett när man pratar om det. Niceville.

Jag hade kanske inte reagerat lika starkt på detta med titeln om det inte vore för att också omslaget är lite tveksamt. Mitt exemplar, som visserligen inte säger mycket om innehållet, men heller inte osar unken gammal postkolonialism ser ut såhär:

Den svenska utgåvan ser ut såhär:

Men ärligt talat, är det Fat Mammy Brown som står där i dörren och blickar ut mot en omöjlig ljus frihet? Hur jävla bokstavlig behöver man vara? Och hur självklar? Och hur ostig? “Jomen, hembiträdet från Tom & Jerry räcker väl, måste vi bredda bilden menar du? Bara för att boken handlar om det? Om vi plockar bort kvasten då?” Det måste gå att göra bättre. Den amerikanska originalutgåvan visar på en ärligare bild. Två svarta hembiträden som är fullt upptagna med att biträda en vit pojke på trampcykel. Biträda, det vill säga, uppfostra. Där har vi en obekväm sanning om något och ett intresseväckande omslag. 

För att knyta an till min skojiga inledning. Jag vet att jag sticker ut inte bara hakan, utan hela fejset och halva halsen också med det här inlägget. Jag har inte läst så mycket som första meningen i The Help/Niceville. Men samtidigt, måste man det?