Sensationslysten

Blah. Det är liksom vad det blir. Mest bara blah. Det jag läser menar jag. 

Nu börjar misstanken att det inte är böckernas fel väckas, för kan jag verkligen ha sådan otur att jag drabbats av inte mindre än fyra blah på raken och nyss påbörjat en femte? Knappast. Det verkar synnerligen misstänkt, särskilt som flera av dessa titlar hyllats mer eller mindre unisont, såsom Majgull Axelssons “Moderspassion”, som visserligen tog sig rejält mot slutet men ändå lämnade mig med en känsla av “var det här allt?” efter att tio tragiska levnadsöden harvats igenom. Självmord och självhat och självförsvar och självinsikt och självgodhet räcker visst inte för mig. Eller så är det just där problemet ligger. I all den där egocentreringen.

“The Walking Dead” - zombieserien där jag nyss plöjt bok sju - lider av samma trista sjuka. Vi är nu i ett skede där det, för det eventuella überpuckot någonstans där ute, måste tydliggöras en gång för alla att människan själv är läskigare än alla andra faror hon kan tänkas möta, till och med läskigare än människor som dött och vaknat till halvliv igen i syftet att äta upp sina kompisars hjärnor. Därför får vi följa huvudpersonen Rick Grimes när han patrullerar sitt barrikaderade samhälles gator som friendly neighbourhood police officer och tänker på hur han ska kunna komma på en pigg idé för att få ut skarpladdade vapen ur förrådet och ge dem till sin lille son. Å ja ba:  Blaaah! Klipp tills någon får nunan bortskjuten med den där pickadollen!” Och det händer såklart vad det lider. Men färdsträckan känns så lång, så lång. Rick Grimes tänker och känner efter något oerhört och bubblorna som hänger från taket är så stora att de täcker hela sidorna. 

Nä, kan någon rekommendera en bok som handlar om något annat än en människa som går omkring och känner en känsla? Inte James Joyce “Odysseus”. Inte alls. Tvåhundra sidor lättsam pang pang vill jag ha. Någon?

När som helst nu

Jag är en jävla snobb. Inte tu tal om saken. Så även om jag motvilligt accepterar att Herman Melville tagit knäcken på mig inte mindre än tre gångar, så ska det förbannat mycket till för att jag ska lägga ned en bok innan jag läst färdigt den. Ingen ska ju kunna komma och påstå att jag kanske inte riktigt klarade av den. Att språket måhända var för svååårt, eller handlingen för kompliceeeerad.

Med en sådan inställning lägger man inte ner en bok av Majgull Axelsson. Det gör man inte. Jag menar, det gör jag inte. Således har jag fortsatt min kamp med “Moderspassion”, och se på fan om jag inte är inne på näst sista skivan. Ha! In your faces Minna, Ritva, Anette, Tyrone, Dag, Marguerite och alla ni andra. Snart har jag besegrat er. 

Nä, om man skulle ta och kränga plankstek istället kanske?

Alldeles nyligen, ja bara för ett par månader sedan, skrev jag ett nyfrälst inlägg om ljudböcker. En mycket mer harmonisk människa påstod jag visst att jag hade blivit. Och nu har jag redan övergått till att bli en tvivlare. Under minst en månad har jag matat in cd-skiva efter cd-skiva i min lilla bilradio för att följa alla ensamstående mödrar i Majgull Axelssons “Moderspassion” och vid det här laget börjar jag ärligt talat bli rätt trött på dem. Huvudkaraktären, Minna, vill jag slå på käften, vilket kanske är gräsligt orättvist eftersom hon redan blivit knockad av ett träd och svävar mellan liv och död. Men till mitt försvar kan sägas att hon begått ett antal oförlåtliga handlingar. Och så ovanpå detta det faktum att hon varit en av de första människor jag konfronterats med varenda morgon.

Nu tror jag inte egentligen att allt är bokens fel. De flesta romaners handling styrs av ofullkomliga störiga karaktärer. Skillnaden är att jag oftast bara behöver leva med dem någon vecka, medan jag nu som sagt lyssnat ett halvt liv snart. Ni minns ju vad samma upplägg gjorde mot mig när jag läste “Fågeln som vrider upp världen”. Just det, jag blev knäpp i huvudet. Började tänka Toru Okadas tankar och drömma hans drömmar. Samma beteende skulle nu kunna resultera i att jag öppnar en vägkrog, raggar upp främlingar på tunnelbanan och skaffar barn med dem eller ljuger mig helt blå i fejjan när jag talar med dem som betyder mest för mig. Inget av alternativen tilltalar mig nämnvärt.

Kanske borde jag bara köpa boken, rafsa igenom den på ett par kvällar och gå vidare med mitt eget, eller rättare sagt en annan fiktiv karaktärs, liv? Såhär kan det åtminstone inte fortsätta.