Malmö, förlåt mig, jag har varit orättvis

“Jag tänker inte bo bland några jävla bönder med träskor och högaffel”, vrålade jag högst nyanserat 1990 när mina föräldrar annonserade att vi skulle flytta till Sveriges tredje största stad, Malmö, där min mamma erbjudits en chefstjänst. “Göhöödsel”, kan jag ha hulkat också för att komma med ett riktigt övertygande argument. Det blev ingen flytt, vilket såklart endast kan tolkas så att mina föräldrar insåg att jag hade rätt och att de ville bespara sitt enda barn erfarenheten att efter några månader behöva komma hem och dra repliken “han satte fälleben för maj!”. För det är klart att stockholmsjäveln hade blivit söndermobbad.

Förra helgen besökte jag Malmö för första gången sedan mitten på 90-talet och utbrast efter cirka tjugo minuter det ungefär lika nyanserade “vad kostar en trea på 70 kvm i hyfsat centrala Malmö egentligen?”. Anledningen? “Prins Charles känsla” på Malmö stadsteater. 

Att jag älskade Liv Strömquists seriealbum med samma namn är ingen nyhet, men jag hade aldrig kunnat tro att dramatiseringen skulle vara så lyckad, så knivskarp, så pricksäker och, bortsett inslagen av skoningslös svärta, så inihelvete jävla rolig.

Vårda en man-VM var en självklar succé där Nancy Reagan vårdar Ronald i livets slutskede med stor risk för att framstå som det värsta Ronald kan föreställa sig - en kommunist. “De fyras gäng” - Jerry Seinfeld, Tim Allen, Ray Romano och Charlie Sheen - några av vår tids absolut mest välbetalda komiker - avslöjas brutalt för att köra samma skämt avsnitt efter avsnitt efter avsnitt efter… Ett skämt som undantagslöst går ut på att de känner sig kvävda av kvinnor och helst vill meka med bilen, hänga med polarna, äta flingor eller göra något annat som får dem att känna sig fria och manliga.

Mindre roligt blir det såklart när man går till sig själv och undrar varför man stundtals skrattat med. Jag tyckte verkligen att det var roligt när Jerry dumpade den där kvinnan på grund av hennes “man hands”. Varför, frågar jag mig nu.

När vi lämnade salongen berättade mannen jag älskar att den främmande kvinna som satt på min vänstra sida i salongen under en episod slutat följa skådespelarna med blicken för att nästan uteslutande titta på mig. Här finns två alternativa anledningar. Antingen så var det för att min gråtskrattattack var smittsam. Eller, så var hon seriöst orolig för att jag skulle kvävas, för det var riktigt nära ett tag när “våra mest älskade torskar” presenterades. En rankinglista med proppmätte Gustav Fröding på tredje plats, en dumflinande Carl Michael Bellman på andra, och Arne Weise, sam var så intresserad av sig själv att han läste högt ur sina egna memoarer medan han högtidsfullt tände juleljuset. Utöver att de tre delade en enorm stolthet över att ha betalat för sex, tävlade alla tre också som det verkade i en ny tävling. En som gick ut på vem som kunde ta ut störst benutrymme, ja, bresa vidast, helt enkelt. Bellman var nästan helt nere i spagat när han berättade om de visor han skrivit där han utmålade Ulla Winblad som en hora och som vi ännu glatt trallar på 240 år senare. Ulla själv valde att vara anonym.

Jag börjar skratta bara jag drar mig pjäsen till minnes, men direkt efter skrattet kommer det som är viktigt, nämligen en insikt. Jag lärde mig massor med saker av “Prins Charles känsla”. Sorgligt är bara förnamnet för de inslag som handlade om Whitney Houstons destruktiva relation med Bobby Brown eller hur tokbegåvade Victoria Benedictsson knäcktes fullkomligt av Georg Brandes. Pjäsens kärnfråga “vad är kärlek egentligen?” fick i de stunderna en otäckt bitter smak. 

Att få in alla dessa känslor i en uppsättning som varar under en timme och fyrtio minuter är inget annat än briljant. Jag har redan varit inne på Malmö Stadsteaters hemsida och tittat efter lediga biljetter i januari. Jag kanske kan åka ner med mamma, syrran, någon kompis, arbetskamrat, främling, fiende, typ vem som helst. Dig kanske?