Malmö, förlåt mig, jag har varit orättvis

“Jag tänker inte bo bland några jävla bönder med träskor och högaffel”, vrålade jag högst nyanserat 1990 när mina föräldrar annonserade att vi skulle flytta till Sveriges tredje största stad, Malmö, där min mamma erbjudits en chefstjänst. “Göhöödsel”, kan jag ha hulkat också för att komma med ett riktigt övertygande argument. Det blev ingen flytt, vilket såklart endast kan tolkas så att mina föräldrar insåg att jag hade rätt och att de ville bespara sitt enda barn erfarenheten att efter några månader behöva komma hem och dra repliken “han satte fälleben för maj!”. För det är klart att stockholmsjäveln hade blivit söndermobbad.

Förra helgen besökte jag Malmö för första gången sedan mitten på 90-talet och utbrast efter cirka tjugo minuter det ungefär lika nyanserade “vad kostar en trea på 70 kvm i hyfsat centrala Malmö egentligen?”. Anledningen? “Prins Charles känsla” på Malmö stadsteater. 

Att jag älskade Liv Strömquists seriealbum med samma namn är ingen nyhet, men jag hade aldrig kunnat tro att dramatiseringen skulle vara så lyckad, så knivskarp, så pricksäker och, bortsett inslagen av skoningslös svärta, så inihelvete jävla rolig.

Vårda en man-VM var en självklar succé där Nancy Reagan vårdar Ronald i livets slutskede med stor risk för att framstå som det värsta Ronald kan föreställa sig - en kommunist. “De fyras gäng” - Jerry Seinfeld, Tim Allen, Ray Romano och Charlie Sheen - några av vår tids absolut mest välbetalda komiker - avslöjas brutalt för att köra samma skämt avsnitt efter avsnitt efter avsnitt efter… Ett skämt som undantagslöst går ut på att de känner sig kvävda av kvinnor och helst vill meka med bilen, hänga med polarna, äta flingor eller göra något annat som får dem att känna sig fria och manliga.

Mindre roligt blir det såklart när man går till sig själv och undrar varför man stundtals skrattat med. Jag tyckte verkligen att det var roligt när Jerry dumpade den där kvinnan på grund av hennes “man hands”. Varför, frågar jag mig nu.

När vi lämnade salongen berättade mannen jag älskar att den främmande kvinna som satt på min vänstra sida i salongen under en episod slutat följa skådespelarna med blicken för att nästan uteslutande titta på mig. Här finns två alternativa anledningar. Antingen så var det för att min gråtskrattattack var smittsam. Eller, så var hon seriöst orolig för att jag skulle kvävas, för det var riktigt nära ett tag när “våra mest älskade torskar” presenterades. En rankinglista med proppmätte Gustav Fröding på tredje plats, en dumflinande Carl Michael Bellman på andra, och Arne Weise, sam var så intresserad av sig själv att han läste högt ur sina egna memoarer medan han högtidsfullt tände juleljuset. Utöver att de tre delade en enorm stolthet över att ha betalat för sex, tävlade alla tre också som det verkade i en ny tävling. En som gick ut på vem som kunde ta ut störst benutrymme, ja, bresa vidast, helt enkelt. Bellman var nästan helt nere i spagat när han berättade om de visor han skrivit där han utmålade Ulla Winblad som en hora och som vi ännu glatt trallar på 240 år senare. Ulla själv valde att vara anonym.

Jag börjar skratta bara jag drar mig pjäsen till minnes, men direkt efter skrattet kommer det som är viktigt, nämligen en insikt. Jag lärde mig massor med saker av “Prins Charles känsla”. Sorgligt är bara förnamnet för de inslag som handlade om Whitney Houstons destruktiva relation med Bobby Brown eller hur tokbegåvade Victoria Benedictsson knäcktes fullkomligt av Georg Brandes. Pjäsens kärnfråga “vad är kärlek egentligen?” fick i de stunderna en otäckt bitter smak. 

Att få in alla dessa känslor i en uppsättning som varar under en timme och fyrtio minuter är inget annat än briljant. Jag har redan varit inne på Malmö Stadsteaters hemsida och tittat efter lediga biljetter i januari. Jag kanske kan åka ner med mamma, syrran, någon kompis, arbetskamrat, främling, fiende, typ vem som helst. Dig kanske?

Min känsla inför Prins Charles känsla

Under bok- och biblioteksmässan i Göteborg lyssnade jag på ett seminarium med Liv Strömquist och Sara Granér. Det skulle enligt programförklaringen handla om en hel massa saker som det sedan inte handlade om alls. Istället kom moderatorn att fokusera på sig själv och det ögonblick då hon genomgick en slags feministisk frälsning. Hon ville väldigt gärna att Granér och Strömquist också skulle kunna berätta om ett sådant aha-ögonblick. Till hennes stora frustration kunde de inte riktigt det. Särskilt inte Granér som mest satt och såg ut som att hon undrade vad i hela friden som pågick. Var det ett väckelsemöte? De bådas relativt nyutkomna seriealbum nämndes inte alls i det tumult som uppstod. Tyvärr. Jag hade väldigt gärna velat höra dem berätta mer om hur de jobbar och hur processen som lett fram till deras senaste verk sett ut, i synnerhet när jag nu läst båda två.

Det jag hursomhelst kom fram till med fullkomlig visshet i den där till en början ganska välfyllda lokalen (efter ett tag började männen droppa av, tro det eller ej) var att Liv Strömquist är ett komiskt geni. Vilken lysande tajming! Och denna tajming är naturligtvis ännu mer träffande i en bearbetad och redigerad text som hennes senaste seriealbum “Prins Charles känsla”, som jag nu läst.

Den som känner mig vet att jag alltid gråter när jag skrattar, det är liksom inget sällsynt. Första gången en ny bekant drabbas av denna uppenbarelse kan det vara lite skakande, lite av “ja, fast så himla kul var det kanske inte, eller?”, men i förlängningen verkar det vara rätt så lattjo och rent utav smittsamt. Under läsningen av “Prins Charles känsla” gråtskrattade jag så mycket att mannen jag älskar också började skratta bara av att sitta bredvid mig i soffan, fast han inte sett annat än bokens omslag. Satan, vad talangfullt det är att linda in ett rent akut budskap i ett hölje av absurd men lättillgänglig humor så att varenda Sune och Doris i vårt land kan fatta vad det handlar om. (Oss redan frälsta är det ju inget vidare svårt att komma åt, även om jag måste erkänna att jag i slutet av boken kände mig lite skamsen över insikten att jag skulle ha jättesvårt att leva i en sådan relation som Strömquist förespråkar.)

Några av vår tids mest populära sit-coms, “Seinfeld”, “Två och en halv män”, “Tummen mitt i handen” och “Alla älskar Raymond”, används för att peka på strukturer i samhället som går ut på att män och kvinnor uppfostras i helt olika skolor där båda könen givetvis tar examen som förlorare. Hur många miljoner dollar som tjänas på skämt som går ut på att äkta män hellre vill meka med bilar än umgås med sina fruar ger fasansfullt tydliga insikter. Sanna historier om kvinnan bakom mannen gör detsamma. Nancy Reagan vinner till exempel stenhårt cyniska “Vårda en man-VM” i hård konkurrrens med bland annat Karin Järegård.

Strömquist brinner verkligen och det känns på varenda sida i “Prins Charles känsla”. Hon vill nå ut, hon strider, hon kräver att höras och synas och det utan att vara det minsta hurtfrisk, utan ett stelnat leende på läpparna. Grymt uppfriskande. Men, problemet är att man blir ganska utmattad av den här kampen, även om den är slagkraftig, ärlig och rolig. Jag hade önskat att någon redaktör hade föreslagit att något av de kortare avsnittet hade kunnat sparas på till ett kommande album, eller publicerats i ett annat sammanhang. Som det är nu kommer jag som läsare till en punkt där jag känner att jag har fattat poängen och att fler exempel bara blir korvstoppning, snarare än ny glöd. Observera dock att detta är ett mycket litet minus i en hel hatt fylld med plus som jag tar av för Liv Strömquist. Att läsa henne känns som att ta ett femton år långt hopp tillbaka i tiden och fyllas på med tonårsglöd igen, och det är en bra känsla.