En som jag, sån som jag, oj, vad mycket kul vi kunde ha!

Jag vet redan innan jag skrivit den första raden vad det här inlägget kommer att landa i för slutsats. Nämligen - att jag behöver nya kompisar. Ja, trogna vänner som fortfarande läser det jag skriver, jag är ledsen, men jag känner mig understimulerad och utanför. Framför allt är jag trött på snobbstämpeln jag tilldelas när jag försöker prata om sådant vi alla en gång brukade vara intresserade av. Ni vet kultur, politik, resor och så. Det här var på den tiden då amningens vedermödor, löparklubb med pannlampa, Idol på TV, sh’bam, hyra släp på OKQ8 för att frakta bort grenar från tomten, bodycombat, hänga upp julgardinerna och något som visst kallas för piloxing, var saker vi skrattade ryggen i krok åt.  

För att återgå till bitterheten, vad är det som gör att det är okej att prata om vissa specifika ämnen på ett högst uteslutande sätt och ändå helt komma undan anklagelser beträffande elitism, medan jag inte ens får fråga om någon sett senaste avsnittet av Babel utan att få flera par rullande ögon riktade mot mig? Va? Jag bara frågar. Det börjar nämligen bli obekvämt. Det skaver. Det kliar.

Det är länge sedan jag slutade fråga om någon läst den eller den boken eller sett den eller den utställningen under middagsbjudningar. Nu har jag också börjat undvika att tala om sådant jag sjäv läst eller sett. Vem bryr sig, liksom. Istället lyssnar jag med spelad förundran på berättelser om nyfunnet systraskap på någon svettig gymboll. Jag känner att jag borde skämmas mer för att jag vill vara inne när det regnar. Det handlar ju egentligen bara om att ha rätt kläder. Det handlar ju egentligen bara om att ha löpartajts som andas. Jag säger att jag funderar på att köpa en motionscykel, kanske, och bjuder på asgarven. “Du vet, man måste träna tre gånger i veckan för att det ska vara någon idé. Kommer du att göra det, tror du?”

Du vet, man måste läsa mer än tre romaner om året för att utveckla sin fantasi. Kommer du att göra det, tror du?

Du vet, man måste gå på minst en utställning i kvartalet för att utveckla sitt fria tänkande. Är det verkligen något du är motiverad att göra, tror du?  

Film har brukat vara en kulturens gyllene medelväg. I de sammanhang där litteratur varit ett känsligt ämne har man ändå kunnat diskutera det aktuella bioprogrammet. Så är det inte längre. Inte heller omvärldsrapporteringen står särskilt högt i kurs, och då menar jag typ tionyheterna.  “Du vet, man får liksom lite andra prioriteringar när man har ansvar för fler än sig själv, det kommer du att förstå den dagen du själv får barn.”

Du vet, man måste lyssna på nyheterna minst en gång i veckan för att erkännas som delaktig i det demokratiska samhälle vi lever i. Det kommer du att förstå den dagen dina barn växer upp och ställer dig till svars för ditt ytliga förhållningssätt. 

Att bekämpa eld med eld kanske kan fungera, men jag betvivlar det. Troligare är att jag behöver bredda mitt umgänge, som det så vackert heter. Någon som kan tänka sig att offra sig? Jag ropar ut mitt namn i den väldiga tystnaden. Bruno K Öijer - svara!