Jag är i hamn och har med mig ett skelett

Så jag läste ut “Den gamle och havet”. Det skedde en eftermiddag och jag höll mig i upprätt position vilket var avgörande för denna stora seger.

Min djupa analys av boken leder till följande slutsats. Vanligtvis har man en diffus bild av vad boken man väljer att läsa ska handla om. Ta Jane Eyre som exempel. Ja, men den handlar väl om flicka som har det för jävligt på en engelsk hed och sen växer hon upp och träffar den där skumma typen som hon har någon slags kärleksrelation slash maktkamp med. Just det, och så är det väl en galning på vinden också? Typ så. Det finns en viss förförståelse som sedan kompletteras.

I fallet med “Den gamle och havet” var min förkunskap att boken handlade om en gubbe som haft otur med fisket en längre tid, men en dag när han ger sig ut på havet så fångar han fetaste fisken ever och det blir en kamp som gubben vinner. Sedan kommer det hajar som äter upp feta fisken och gubben kommer således hem med ett jättefiskskelett bundet vid båten. Det var förkunskapen. Nu när jag har mer kött på benen (åh, förlåt, jag kunde inte låta bli) kan jag tillföra att handlingen också innefattar… äähh… Absolut ingenting. Alla som någon gång hört talas om “Den gamle och havet” har i någon mån också läst den för det där jag just beskrev är det hela. Verkligen!

Och nu är det meningen att jag ska skriva något vackert om att berättelsen är en metafor. Gubben i boken är en skicklig och metodisk fiskare som inte får napp. Hemingway är en skicklig och metodisk författare som får dålig kritik. Storfisken fångas, men dumma hajarna äter upp den. Toppenboken skrivs men elaka recensenter och korkade allmänheten klagar. Stackars gubben Hemingway.

Eller, ska jag kanske skriva att jag nog inte förstår boken eftersom jag trots allt bara är kvinna och detta är en bok skriven av en stor man och menad att läsas av stora män som förstår den specifikt manliga ångesten som leder till det uppskattade partytricket att stoppa ett jaktgevär i munnen när man har främmande?

Nej, mitt råd är att, till skillnad från gubben i boken, göra processen kort och lägga “Den gamle och havet” i den där pappkassen som ska till tvättstugan/Myrorna/den där bokhyllan på Årsta torg. Du har ju läst det här och det räcker gott.

Att döda en fisk

Här har man gått och dragits med sömnsvårigheter hela sitt vuxna liv och testat allhanda tips av typen andasingenomnäsanochutgenommunnenföreställdigenrödlinjesomgårvarvpåvarvruntdin
kroppslappnaavochräknatilltio. Eller för den delen tänkfuckinglyckligatankar. Inget av detta har fungerat lysande för mig. Det har heller inte sömntabletter gjort, eftersom man känner sig som Randall Patrick McMurphy efter sin behandling nästkommande dag. Och nej, insomningstabletter är inte heller ett alternativ, eftersom man vaknar klockan två på natten pigg som en lärka och med förbrukad insomningskvot.

Nu skulle jag vilja veta varför ingen av alla de know it alls i form av läkare, pling plong-massörer och allmänt bra sjusovare jag träffat på under åren kommit på att ge mig det bästa sömnpillret som någonsin kan ha uppfunnits och som till råga på allt funnits på marknaden sedan 1952.

“Den gamle och havet” av Ernest Hemingway. En 108 sidor lång bok som nu sysselsatt mig i en vecka medan jag snusat mig hela vägen fram till sidan 32. Varför har ingen sagt “men hörru, den där boken om gubben som fiskar och fiskar men inte får nån fisk, den kanske kan vara till hjälp”?

På 32 sidor har följande hänt:

Vi har fått träffa en fiskargubbe. Han har otur med fisket. Han har samtidigt lite tur eftersom han har en snäll pojkkompis som kommer till honom med mat och grejer för att gubben inte ska svälta ihjäl pga otur med fisket. Nu är gubben ute på havet. Det är blankt vatten, det är åror, det fiskar som hoppar, det är ett barn som blir påkört… Nej, det är det inte alls! Det är i “Att döda ett barn” som ett barn blir påkört. I “Den gamle och havet” är det en gamling och ett hav. Och en fågel. Fågeln flyger. Fiskaren fiskar. Båten guppar. Båten… guppar… Och där går jag på mycket framgångsrikt vis in i sleep mode. 

Jag vet att det kommer att bli en fartfylld kamp mot en jättefisk om jag bara håller mig vaken tre sidor till. På bladet märkt 35 har jag sett att fiskelinan drar iväg med en väldig fart när jag gjort lite empiriska studier av mitt exemplar av boken. Frågan är om jag någonsin kommer att få uppleva hur det känns när det nappar eftersom jag varje kväll måste backa några sidor för att minnas den rafflande handlingen. Ja, just det, det var den där fågeln som flög ja. Och fiskaren som fiskar. Och solen… som skiner… Och… havet… som… glittr…