Nästa anhalt: grått hår, tandlossning och förlorat korttidsminne

Jag börjar bli gammal. Det är ett obestridligt faktum. Bara under de senaste veckorna har jag fått tre övertydliga bevis. Först var jag hos ögonläkaren på grund av min never ending skenande närsynthet. “Ja”, sade de helt utan ironi, “utvecklingen av grå starr kan börja redan vid 30”. Sedan var jag hos öronläkaren på grund av min oförmåga att separera ljud från varandra i bullriga miljöer. “Inget konstigt alls med det. Det är inte ovanligt att den här typen av hörselnedsättning startar redan i 30-årsåldern”. Och som om jag inte redan börjat fylla i mitt vita arkiv efter de här två beskeden så kom mannen jag älskar hem med ett tjockt seriealbum härom dagen. Jag slog upp en sida på måfå i det, och utbrast sedan “men vad är det här för snusk?!”. Jodå, du läste rätt. Snusk var ordet.

Och, mina damer och herrar, snusket bestod i en bild av Peter Pan som utrustad med en kuk stor som en underarm är i full färd att satsa Wendy på lökarna medan bröderna John och lilla Michael gapande tittar på och, ja, läs mig rodna, tillfredsställer varandra.

När jag bläddrade vidare i “Lost Girls” som seriealbumet av Alan Moore och Melinda Gebbie heter, fortsatte jag förfasas. Där är ju Dorothy från trollkarlen från Oz. Och hon ställer ut ett par spermakladdiga pumps i korridoren för personalen att putsa! Så skamlöst! Och Alice från Underlandet är tydligen någon slags sexualitetens grand old lady som förför småtjejer på löpande band. Nej men vet du vad! Det här kan väl ändå inte vara okej?

“Jag lånade del två också, och det finns ytterligare en”, meddelar mannen jag älskar utan minsta darr på rösten och gör mig helt svettig om handflatorna. Det ligger inte alltför långt bort att misstänka att gängse trilogirecept gäller även i det här fallet. Tvåan innebär alltid, alltid, en upptrappning. Och mycket riktigt. Två väl valda sidor visar cheshirekatten som lapar - just det, och Dorothy som rider lejon och tigrar och björnar (oh my!).

Och det hjälps inte att detta fria skapande har fått fantastisk kritik. Det räcker inte att öppensinnade och kreativa människor tycker att det är magiskt att Kapten krok omtolkats som pedofil, det fega lejonet som en blyg bondgrabb och orkanen som nyupptäckt sexualitet. Jag känner bara att det är gubbigt. Det är gubbigt! En gubbe har suttit på sitt rum och tänkt på de barndomsfigurer han ville ligga med innan han visste vad det var att ligga, och så har han sammanfört dem på detta erbarmliga sätt. Man väntar liksom bara på att Barbie ska köra in med sin rosa Cadillac på något uppslag och hojta “tjena tjejer, får man vara med på ett hörn?”. Eller att Betty Boop ska kuttra “boop-oop-a-doop!” i någon bubblande jacuzzi och försvinna ned under ytan.

Det hjälps inte, för jag har blivit gammal. Jag har blivit så gammal att jag upplever ett erotiskt seriealbum som skandalöst. Som olämpligt. Jag har blivit så gammal att jag föredrar min nostalgi obefläckad. Kanske är det till min fördel att jag håller på att bli både blind och döv. I La la land kommer jag inte höra någon skrika.