Jag släpper ratten och slår mig på knäna
augusti 5, 2011 Min dag har fått en ny högtidsstund. Resan till jobbet. Aldrig tidigare har jag tyckt att en av de finaste tiderna på dagen är en halvtimme innan jag börjar jobba, men det har sannerligen ändrats. Kanske därför att min resa till arbetet tidigare innebar att rätta oregelbundna verbtest och annat smått och gott medan bussens svängningar sög i maggropen. Nu sitter jag istället i min nya lilla bil och lyssnar på Harry Potter and the Sorcerer’s stone i förnämlig uppläsning av Jim Dale en sammanlagd timma om dagen.
Att JK Rowling var så rolig hade jag alldeles glömt bort! Jag fnissar för mig själv när översittartypen Dudley får en grisknorr placerad på sin ändalykt efter ett sällsynt grisigt beteende gällande en tårta. På så bra humör blir jag faktiskt av detta att jag mest bara registrerar i förbifarten att en av alla toppdårar i trafiken precis kastade sig in i mitt körfält rakt över illorange heldragen linje. Hoppsan Kerstin, liksom. Och så tillbaka till flygande motorcyklar, förlorade paddor och vedervärdiga släktingar.
Men, någonting säger mig att jag har rätt i min föraning. Fortsättningen kommer inte vara lika humoristisk och dråplig. Varför blev det så? Har det med den mörka sidans alltmer framträdande roll i berättelsen att göra? Eller är det så att Harry växer upp och blir en rätt trist proppmätt typ? Eller, och nu kommer bomben, kan det helt enkelt vara så att Rowling efter första bokens genomslag skrattade färdigt när hon gick till banken på morgnarna och inte hade någon humor kvar när hon kom hem och satte sig vid skrivmaskinen. Mycket möjligt om du frågar mig. Mycket möjligt.
Reader Comments (1)
Men, vad jar hänt med inläsningen av Stephen Fry? Han var ju halva upplevelsen!