En som jag, sån som jag, oj, vad mycket kul vi kunde ha!
december 7, 2011 Jag vet redan innan jag skrivit den första raden vad det här inlägget kommer att landa i för slutsats. Nämligen - att jag behöver nya kompisar. Ja, trogna vänner som fortfarande läser det jag skriver, jag är ledsen, men jag känner mig understimulerad och utanför. Framför allt är jag trött på snobbstämpeln jag tilldelas när jag försöker prata om sådant vi alla en gång brukade vara intresserade av. Ni vet kultur, politik, resor och så. Det här var på den tiden då amningens vedermödor, löparklubb med pannlampa, Idol på TV, sh’bam, hyra släp på OKQ8 för att frakta bort grenar från tomten, bodycombat, hänga upp julgardinerna och något som visst kallas för piloxing, var saker vi skrattade ryggen i krok åt.
För att återgå till bitterheten, vad är det som gör att det är okej att prata om vissa specifika ämnen på ett högst uteslutande sätt och ändå helt komma undan anklagelser beträffande elitism, medan jag inte ens får fråga om någon sett senaste avsnittet av Babel utan att få flera par rullande ögon riktade mot mig? Va? Jag bara frågar. Det börjar nämligen bli obekvämt. Det skaver. Det kliar.
Det är länge sedan jag slutade fråga om någon läst den eller den boken eller sett den eller den utställningen under middagsbjudningar. Nu har jag också börjat undvika att tala om sådant jag sjäv läst eller sett. Vem bryr sig, liksom. Istället lyssnar jag med spelad förundran på berättelser om nyfunnet systraskap på någon svettig gymboll. Jag känner att jag borde skämmas mer för att jag vill vara inne när det regnar. Det handlar ju egentligen bara om att ha rätt kläder. Det handlar ju egentligen bara om att ha löpartajts som andas. Jag säger att jag funderar på att köpa en motionscykel, kanske, och bjuder på asgarven. “Du vet, man måste träna tre gånger i veckan för att det ska vara någon idé. Kommer du att göra det, tror du?”
Du vet, man måste läsa mer än tre romaner om året för att utveckla sin fantasi. Kommer du att göra det, tror du?
Du vet, man måste gå på minst en utställning i kvartalet för att utveckla sitt fria tänkande. Är det verkligen något du är motiverad att göra, tror du?
Film har brukat vara en kulturens gyllene medelväg. I de sammanhang där litteratur varit ett känsligt ämne har man ändå kunnat diskutera det aktuella bioprogrammet. Så är det inte längre. Inte heller omvärldsrapporteringen står särskilt högt i kurs, och då menar jag typ tionyheterna. “Du vet, man får liksom lite andra prioriteringar när man har ansvar för fler än sig själv, det kommer du att förstå den dagen du själv får barn.”
Du vet, man måste lyssna på nyheterna minst en gång i veckan för att erkännas som delaktig i det demokratiska samhälle vi lever i. Det kommer du att förstå den dagen dina barn växer upp och ställer dig till svars för ditt ytliga förhållningssätt.
Att bekämpa eld med eld kanske kan fungera, men jag betvivlar det. Troligare är att jag behöver bredda mitt umgänge, som det så vackert heter. Någon som kan tänka sig att offra sig? Jag ropar ut mitt namn i den väldiga tystnaden. Bruno K Öijer - svara!
Reader Comments (23)
Åh vad jag känner igen mig! Den där klappen på huvudet från alla självgoda vänner som har skaffat barn, och kommentaren om att jag kommer förstå sen... Jag lovar, nästa gång den kommer så kräks jag lite grann. Jag är så himla nöjd med mitt liv som barnfri tack, och skulle också gärna fortsätta diskutera sånt som jag fortfarande tycker är intressant men som omgivningen verkar ha förlorat från sin radar. Skulle nog också behöva lite nya vänner tror jag...
Oj oj oj vad jag känner igen mig! Kommentaren “Du vet, man får liksom lite andra prioriteringar när man har ansvar för fler än sig själv, det kommer du att förstå den dagen du själv får barn.” stämmer så väl in på mina vänner, syskon, mamma, mostrar etc. Vad jag hör är istället " När du skaffar barn kommer du att tappa bort dig själv och bara vara mamma". Så nej tack..tror jag väntar med det där familjandet ett tag till..
Anna och Marie - Men då kan ju VI vara kompisar! Va?
Word, halleluja, heja dig, etc. Eller "+1" som man säger på Twitter.
Njaa, det är lite fegt att skylla på barn. Och omvänt: det är lite fegt att undvika att skaffa barn och skylla det på att man automatiskt skulle förvandlas till en gröthjärnad gymzombie så fort man förökade sig. Det är förstås inte så. Snarare tvärtom: när man skaffar barn behöver man mer än någonsin tillgång till och samtal om "sådant vi alla en gång brukade vara intresserade av", för att fortsättningsvis känna att man existerar som ett självständigt subjekt. För att klamra sig fast vid livet.
Det är uppenbarligen något annat som gör att de människor (med och utan familj) som man en gång trodde sig ha något gemensamt med liksom lindas in i gegga och bomull, blir intellektuellt slöa och degiga (men sportiga, oj oj!!) och outhärdligt torftiga. Men vad? Medelåldern? Tröttheten? Uppgivenheten? Tacksam för svar, som det brukar heta.
Jag är nog glad att jag aldrig ens har hört talas om piloxing.
Kämpa på!
jag umgås med diverse pensionärer, finns överallt i kulturlivet och uppskattar just den dialog du efterfrågar, vår generation då? jag gav upp hoppet där för länge sen, men din vän vill jag gärna vara :)
underbart skrivet!
men stackars dina vänner som väljer bort kultur sådär när de fått sina barn...
och jag kan fråga öijer nästa gång jag möter honom här på trottoaren det verkar som han bor i mitt grannkvarter;) eller nä det vågar jag ju inte fråga:)))
psssssst jag gillar din bloggo massa:)
Jag känner så svidande väl igen mig i din beskrivning. Jag räds den dagen då jag själv sitter hemma med skrikande barn och ett pressat schema, men jag hoppas att då fortfarande jag tar mig tid till kultur och annat. Annars går jag under som tänkande människa.
Barn behöver ju inte utesluta ett rikt kulturliv, men visst blir det en rejäl anpassning. Det gäller väl bara att ha en otrolig förmåga att pussla ihop familjelivet med lite intellektuell stimulans då och då. Och försöka få sina barn att uppskatta kulturens värde.
Åh. massor med nya kompisar! När ska vi ses och ha rödvinsfest med basker och bara, bara, bara prata om Madame Bovary? När?!
Det här med julgardiner, släp och pannlampor kan vara minst lika frustrerande för någon som har två ungar kan jag meddela! Vi sitter i vårt inte så topprenoverade hus där en furumardröm till kök inte skulle få finnas hos många av våra vänner. Pengarna som eventuellt blir över reser vi upp. Det funkar det också. Utställningar däremot skulle jag gärna hinna med oftare. Och teater. Och just nu böcker som kräver lite hjärna. Just det där med hjärnan skulle jag dock aldrig skylla på mina barn. Usch för tråkiga småbarnsföräldrar. Jag hoppas ha räddat mig ifrån det. Att lyckas gå på den där utställningen eller filmen tillsammans med just min man kan ibland bli svårt, men visst kan även föräldrar hinna med kultur. Kanske inte så mycket som man (jag) skulle önska men ändå... Min filosofi var "if you can't beat them, join them" men riktigt så blev det som tur är inte. Och förresten, kul att ha dig tillbaka i gammal god, arg form!!!
Vi finns. Vi som ser på nyheterna, läser kulturdelen i tidningen och inte kommer att köpa Jag är Zlatan. Men det är ett liv i motvind helt klart.
Sh'bam?
Enligt O - It's good to be back.
Illusionernas blogg - Behold, direkt från SATS hemsida, en aktivitetsförklaring:
"SH’BAM™ bygger på enkla heta moves till listettor och remixade gamla favoriter – helt enkelt det perfekta sättet att komma i form och samtidigt låta din inre stjärna lysa."
Alla har vi våra livspussel. Ett härligt ärligt inlägg! Jag har väntat länge och gläds åt att du är på banan igen.
Jag reagerar positivt och med värme på Enligt Os beskrivning av sin verklighet.
O.
M.
F.
G!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Remixade gamla favoriter, alltså fy faaaan!
Det är klart vi kan! Bara jag slipper ha basker när vi dricker rödvin :)
Jag känner verkligen igen mig, men jag orkar inte ens umgås med sådana människor längre. Jag föredrar ju ändå att sitta hemma och skriva/läsa framför sådant umgänge så då gör jag det istället. Fredagkväll eller ej. Sedan har jag ju min pojkvän som älskar böcker lika mycket som jag och de närmaste vännerna. Du har mängder av folk här som gillar ditt bokprat, testa att ägna dig åt det lite oftare så kanske begäret dämpas en aning i alla fall. ;)
Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver fast från andra sidan. Att ständigt bli avfärdad för att man pratar om för seriösa saker/intressen på fest. Att man alltid ska lyssna till anekdoter om den senaste fyllan. Tar man upp en DN-artikel stirrar folk oförstående på en och börjar därefter diskutera shotspriser på diverse klubbar.
Ditt inlägg gör mig mörkrädd inför framtiden. Men kan tänka mig att det stämmer väldigt bra.
Illusionernas blogg - Mm, jag sade ju det. Helvetet på jorden, tror jag.
Jessica - Åkej, jag kan ta en pik. Fler inlägg coming up.
Alexandra - Ta det lugnt, tio år till bara så slipper du det där. Då är det dags för barn- och träningseran istället.
Åsa: Jag menade det inte som en pik. Förlåt.