Den mörka baksidan av verklig americana
augusti 29, 2010 
“The Easter Parade” tog mycket längre tid att läsa ut än vad det borde ha gjort. Vad jag menar är, att när man tittar på boken, rent obejktivt kanske man skulle kunna säga, så ser den tunn ut. Ganska få sidor, hyggligt stor text, indelad i både kapitel och avsnitt. Två pigga flickor skrattar på omslaget, den ena har ljust hår, den andra har mörkt hår. Hela exteriörern skriker att detta är något man börde plöja på två kvällar. Mig tog det en vecka. Det är omöjligt att läsa några längre stycken i en bok som i ett obehagligt långsamt tempo hasar fram mot undergången. Över hela historien ligger en surt luktande, jämntjock, blöt filt av elände. Någon ljusning är det inte tal om på himlen, väderrapporten förutspår molnigt med regn resten av livet och det blir uppenbart i ett otäckt tidigt skede.
Är det ett inlägg i klassdebatten, undrar mannen jag älskar. Nej, inte som jag ser det, svarar jag. Snarare ett porträtt av de begränsade valmöjligheter och fasta roller som erbjöds kvinnor inte alltför många generationer från min egen. Hur livet drabbar en docka med gult hår och en med svart hår.
“The Easter Parade” utspelar sig under mitten på 1900-talet och skildrar två systrars vitt skilda liv. Sarah och Emily är mycket olika redan som små flickor och på den punkten ändras inget under romanens gång. Sarah är den duktiga och plikttrogna storasystern, en lugn pappas flicka, som har ett vitt bröllop med allt vad det innebär. Lillasystern Emily väljer andra, mer okonventionella vägar i livet, såsom en högskole-examen och en karriär samt ett pärlband av flyktiga romanser som aldrig riktigt kommer att betyda något. Ingen av dem finner lyckan, men båda är i någon mån avundsjuk på den andres val. Som utomstående kan man bara konstatera att gräset är brunt och knastertorrt på båda sidor av staketet.
Att berätta om handlingen utan att avslöja för mycket är i det närmaste omöjligt, men precis som i “Revolutionary Road” beskriver Yates på ett målande sätt den mörka baksidan av verklig americana. Att gå hemma och hänga upp skjortor på klädsträck, laga grytstek i ugnen och stryka händerna över förklädet ett helt liv och hela tiden undra om allting hade kunnat bli annorlunda. Kan ni begripa? Ett helt liv!
Det finns en litterär karaktär som tidigare fått mig att rysa av obehag precis såsom Yates språk och ramen till “The Easter Parade” får mig att rysa, och det är Mårran, det stora mörkret i böckerna om muminfamiljen. Runt Mårran fryser allting till is och dör. Hon dras till ljuset och skrattet, men inte för att hon vill delta, utan för att hon vill släcka det. Och precis så är det för Emily och Sarah, det är som att de ha en Mårra i sina liv som de inte kan fly från, och ja, visst, självklart har du rätt. Mårran lever inuti dem själva.
Reader Comments (6)
Jag behöver verkligen läsa den här känner jag nu. Den har funnits på listan länge, men nu flyttades den upp många, många steg.
Åh hua! Du lyckas alltid så bra med att få mig intresserad av det du läser. Men det här verkar så förfärligt ångestladdat att jag tror jag får slå till på den lagom till vitsipporna börjar dyka upp och allt känns sådär glatt. Risken finns väl att man slänger sig från balkongen annars. Mårran är även för mig en av de mest deprimerande karaktärer jag stött på i böckernas värld. Fast jag har alltid trott att hon inte vill släcka ljus och frysa allt, utan att det bara blir så. Det är fan ännu värre tror jag. Total ensamhet.
Saralito - läs den, absolut. Men om du inte har läst Revolutionary road, så gör det först. Den är ännu mycket bättre tycker jag, och det vill inte säga lite.
Projektp - Ja, du kan ju inte kasta dig från balkongen nu när vi bara om en månad ska köra ut över kajen. Eller, har vi skippat den planen? För övrigt kan jag berätta att vi på ett av mina tidigare jobb internt kallade chefen för Mårran. Inget smeknamn man skulle vilja ha själv direkt...
Näe, man skulle börja fundera på en attitydsförändring isf... Det är så mycket mer effektfullt att köra ut över kajen efter att ha insett att livet är för litet så jag ska självklart avstå. Det är planen som får mig att överleva det faktum att skolan har börjat igen.
Den later riktigt, riktigt bra!
Och paminner mig om att jag har Revolutionary Road i garderoben, det kanske ar dags att dra fram den, later underbart morkt, frustrerande och iskallt.
Revolutionary Road är verkligen allt det där. The Easter Parade känns som en västanfläkt i jämförelse.