En spektakulär cirkusshow med plötslig ridå

Jag har precis läst sista sidan i “Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow” och ställt in boken i mitt nya fina solgula bokskåp där meningen är att bara lästa böcker skall föräras en plats, men det har inte riktigt blivit så, bara nästan. Några oäktingar har lyckats smyga sig in och det är böcker som jag egentligen borde acceptera att jag inte kommer läsa och helt enkelt ta till jobbet och ställa in i bytarhyllan som dykt upp under sommaren sedan förra chefen slutat och tagit med sig åsikten att en dylik hylla ser stökig ut och därför inte får finnas i ett seriöst personalrum. Där fick hon.

Något magiskt är det med cirkusar, det är jag långt ifrån ensam om att tycka, men i mitt fall förstärks ju hela det romantiska sågspånsskimret av att jag under så många barndomsår gick och dagdrömde om att vara cirkusdirektör. På sätt och vis uppfyllde jag den drömmen också. Att vara högstadielärare känns skrämmande ofta som att stå och domptera djur och be om största möjliga tystnad hela tiden, men utan att det regnar ner några silverdollar från åskådarläktarna… Bitter? Jag? Ghrrmm…

Att säga att jag hade höga förväntningar på Bröderna Benzini är av förklarliga skäl en underdrift och som bekant är det alltid farligt att ha för höga förväntningar. Man blir besviken. Det är typ någon lag som säger att man blir besviken. The Andersson Law of Disappointment, heter den visst. Det var nästan så att jag visste att jag skulle bli tvungen att bli besviken redan innan jag började läsa, bara för att det var en cirkusdirektör på omslaget till boken. Döm därför om min förvåning när läsningen rullade på sida efter sida utan större besvikelser. Alright, jag erkänner att det aldrig blev så spännande att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig och gå och dricka något kallt som mannen jag älskar gör när han läser sin never ending fantasyserie med världens mest jävla fugly omslag och som kräver ett helt eget inlägg, men ändå. Det tuffade på liksom. Alla ingredienser finns med. Glittrande paljetter, män som under mycken möda och stort besvär sätter upp tält, gula och röda vimplar, en skäggig dam, förbjuden kärlek, ett fascistsvin till djurdomptör, en elefant som slår tillbaka och så vidare. Inte mycket mer man kan begära helt enkelt.

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow handlar om Jacob Jankowski, en veterinärstudent i depressionens Amerika, som drabbas av en sorg så tung att han inte ser någon annan råd än att gå ut och krypa ihop i fosterställning i skogen. Sent på kvällen hör han ett tåg och bestämmer sig för att hoppa på och se vart han hamnar. Tåget visar sig vara ett cirkuståg och eftersom en nästan färdig veterinär är en stor tillgång på cirkusen får Jacob tillåtelse att följa med som en del av sällskapet. Han får lära sig mycket under sin tid på vägarna, om hur hierarkin i ett cirkussällskap fungerar, hur det känns att bli biten av ett lejon, hur man mår när man druckit för mycket, hur det ser ut när en strippa slickar sig själv på brösten, hur äkta kärlek smärtar och hur det ser ut när en elefant skrattar. Självklart förvecklas historien då huvudpersonen förälskar sig i stjärnan Marlena som är gift med fascistsvinet jag nämnde tidigare och det blir ett antal manliga knytnävsslagsmål i leran innan allt ordnar sig till det bästa.

Författaren Sara Gruen Jag trodde faktiskt länge att boken skulle puttra på i sakta mak ända in i slutet utan att bjuda på större motstånd och faktiskt kunna håva in en fyra i betyg, men tyvärr kände sig författaren manad att skriva ett slut som är så embarmligt fånigt att det inte kan bli tal om någon fyra. Alltså, det är det klassiska, Sara Gruen har under skrivandets gång börjat älska sina karaktärer för mycket och unnar dem därför ett jävligt mysigt slut innan boken är slut och de därmed dör. Zut alors! Varför gör de så? Ibland krävs det ett sorgligt slut för att riktigt försegla paketet, och vilken historia kräver ett sorgligt slut mer än en historia om glittrande paljetter, män som under mycken möda och stort besvär sätter upp tält, gula och röda vimplar, en skäggig dam, förbjuden kärlek, ett fascistsvin till djurdomptör, en elefant som slår tillbaka och så vidare?

Nästa år kommer boken ut som film med Robert Pattinson och Reese Witherspoon i huvudrollerna - inte så intressant. Christoph Waltz i rollen som nu tre gånger nämnda fascistsvin - däremot mycket intressant. Självklart ska jag se filmen, och tills dess ska jag försöka att inte få upp förhoppningarna på ett förändrat slut alltför mycket.