Får jag be om största möjliga tystnad
augusti 10, 2010 Jag har aldrig varit en sån kvinna som har velat gå på en dimmig hed och trycka ett lavendeldoftande brev mot mitt bröst och sucka ack ve. Fan, jag har inte ens varit en sån kvinna som har velat vara en sån kvinna som har velat gå på en dimmig hed och trycka ett lavendeldoftande brev mot mitt bröst och sucka ack ve. Inte ens när jag var flicka var jag en sådan som drömde mig bort till en värld där jag skulle ha tyllunderkjol och vifta med ett ljusblått band av siden.
När jag var liten var min högsta dröm att bli cirkusdirektör. Bilden var tydlig för mig, jag stod där i mitten av den upplysta manegen, fem bast eller så, iklädd hög hatt och röd frack, ridpiska i handen, fan vet om jag inte till och med hade lösmustacsh.
En av figurerna från sjukt roliga spelet “Little Big Planet”
De magiska orden yttrades av mig och ingen annan: får jag be om största… möjliga… tyssst…nad. Och hela tältet skulle bli knäpptyst för en stund innan alltihop exploderade i en kavalkad av jonglörer och brinnande ringar och elefanter och sågspån och ballerinor. Det var min största dröm. Min största skräck var att bli hora. Detta efter ett politiskt korrekt uttalande från mina föräldrar om att sådant öde kan drabba vem som helst, vilket gjorde att jag trodde att det var typ slumpen eller nåt som avgjorde om man hamnade i ett gathörn med en otäck gubbe och då kunde lika gärna jag drabbas som någon annan. Liksom antikens greker trodde att människan var slav under gudarnas nycker, trodde jag att någons slags mäktig slumpgenerator kunde avgöra huruvida jag skulle få bli Francois Bronetts skyddsling eller, ja det där andra otäcka som jag inte riktigt visste vad det var.
Vad har nu allt detta med litteratur att göra? Jo, det är så att jag läser “Agnes Grey” av Anne Brontë. Agnes Grey är guvernant och hon tycker om att kyssa duvor som har sidenrosetter, och sin mor. Hon vrider sina händer i förtvivlan när saker går henne emot och hon är hemskt förtjust i frisk luft. Ja, och så var vi då tillbaka till det faktum att jag aldrig har förstått den där grejen. Är det romantiskt att vara så där jävla ynklig hela tiden? Jag blir mest bara förbannad.
Som om det inte vore nog med att jag inte kan förlika mig med huvudkaraktären i den här klassikern, så står “Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow” i bokhyllan och väntar på mig. Jag kastar lystna blickar ska ni veta. Lystna. Det är få förunnat att få läsa en bok vars omslag pryds av ditt eget porträtt. För det är ju jag där på framsidan, såsom femåringen i mig föreställde sig den vuxna Åsa. Undrar om det finns några flickor idag som vill bli som Miss Grey, jag hoppas inte det.
Och då sa cirkusdirektören: Här har du, och här! Och Agnes utbrast: Ak ve, ack ve!
Agnes Grey, Anne Brontë i Skönlitteratur
Reader Comments (12)
“Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow" står på min önskeläslista. När jag läst av högen som står i bokhyllan och flyttat får jag köpa nya böcker. Då kommer den definitivt att komma i ett röd- och brunrandigt paket från min favoritleverantör.
Är du också en sån som sätter upp regler för dig själv gällande bokinköp? Det där fattar jag inte alls. Jag köper nästan allt jag vill ha faktiskt och visst förblir oläst och stirrar surt på mig från bokhyllan, men det kan jag leva med. Skönt förresten att höra att någon ger Adlibris lite kärlek. Tycker att de fått ta emot mycket skit på sistone.
Haha! Vilket roligt inlägg ... :)
Roligt att du tycker jag är rolig. Jag kanske skulle stasa på en karriär som stå-uppare också? Bortsett från mina framtidsplaner på att bli sanningssägare i TV-soffor.
Jag ville inte fjamsa runt med sidenband men kunde tänka mig att Rida runt på heden... vilket jag faktiskt gjorde under en språkresa även om det kanske inte motsvarade mina dagdrömmar. För övrigt låter det som om jag inte behöver ta itu med att Läsa Agnes Grey på ett bra tag...
Jomen, det kanske du måste, för boken är välskriven, och åtminstone intressant ur ett historiskt perspektiv. Anne Brontë levde ju ett liv som var snarlikt huvudkaraktären, Agnes Greys, Det är bara det att jag inte riktigt kan låta det mjäkiga passera. Smakfråga, liksom. Men det är ingen dålig bok, inte alls.
Oftast sätter jag inte regler. Bara när jag känner att området med olästa böcker svämmar över. Då får jag lite panik, men det går över fort. Och regler är ju till för att brytas. :)
För när det svämmar över kan man alltid ge bort ett par böcker och sedan dunka sig själv i ryggen för att man är så förbannat generös och en verkligt hygglig prick. Och sedan kan man handla nytt. :-)
Jag har aldrig heller varit den där flickan som vill strosa runt på heden och allt det där men jag finner en märklig njutning i att läsa om dem kanske just för att de är så annorlunda. Jag gillade ju Agnes Grey och störde mig inte så mycket på huvudkaraktären men jag såg det nog mest som ett intressant tidsdokument och en välskriven roman. Sen håller jag med om att hon är väldigt passiv till skillnad från exempelvis vissa av Austens kvinnor och kanske framförallt Jane Eyre men jag köpte det ändå. Kanske är jag en flicka som i smyg vill vara en flicka som vill vara en flicka som går på en hed osv? ;)
Jag håller med om att Agnes Grey är välskriven - absolut! Men det är ju inget rafflande levnadsöde direkt? Kanske kan den skrivas om och innehålla monster, sådär som "Pride and Prejudism and Zombies"? Agnes Grey and The Werewolf, typ. Ja, de där vidriga barnen hon undervisas kan utan svårighet bytas ut mot något ännu mer avskyvärt.
Med det där "inte ta tag i" menar jag "inte köpa förrän jag hittar den i tiokonorspocket-högen o kan bära hem den så den finns där när jag behöver lite engelska hedar och fromma guvenanter
Right! Ja då förstår jag. Tjejen mittemot mig på tunnelbanan igår läste också Agnes Grey. Jag blev sjukt nyfiken på vad hon tyckte, men frågade inte. Man är ju stockholmare gudbevars och pratar inte med främlingar.