Åh vad det är härligt med lidande!
juli 28, 2010 I söndags undrade jag vilken som var den största litterära kärlekshistorien genom tiderna. Få kände sig manade att reda ut denna viktiga fråga, vilket kanske är begripligt. Den är ju inte enkel att besvara och ett rätt svar saknas. Men, som ansvarig för uppkomsten av detta dilemma är jag väl närmast ålagd att själv försöka.
Tidernas största kärlekshistoria utspelar sig, enligt mig, i Goethes “Den unge Werthers lidanden”.
Den unge Werther. Och hans Lotte. Eller, det är ju inte hans Lotte, det är ju Alberts Lotte, det är ju det som är själva grejen, att hon är bortlovad till någon annan. (Men kärlekshistorien mellan Albert och Lotte är ju så sval att jag nästan vågar påstå att den är icke-existerande.) Werther däremot, han älskar. Åh, vad han älskar, med kropp och själ och tanke, och åh, vad han lider, också med kropp och själ och tanke. Kommer man någonsin att bli älskad på det viset, och, vid närmare eftertanke, vill man det? Ett triangeldrama med en Werther-typ kan nog lätt bli lite i svettigaste laget.
“Jag skall återse henne! utropar jag på morgonen när jag vaknar och i sällhet betraktar den strålande solen, jag skall återse henne! Och då har jag för hela denna dag inga andra önskningar mer. Allt, allt sammanstrålar i denna visshet.”
Olycklig, obesvarad kärlek kan driva en människa till vansinne, och “inte riktigt riktig” är ett amatörpsykoligiutlåtande som ligger förhållandevis långt fram på tungan när jag ska beskriva Werther, man samtidigt är det ju så förtvivlat synd om honom att man inte kan annat än stämma in i lidandet. Och den där ormen Lotte, som lockar och ger små presenter som hon haft på kroppen så att Werther ska känna att han fått en del av henne. Klappar och klappar och klappar på det där sidenbandet gör han, ungefär som Lennie i “Möss och människor” klappar och klappar och klappar på sin döda mus. Ja, precis så faktiskt, samma envetna, dumsnälla, hoppfulla… Scenen där Lotte kysser sin lilla undulat och sedan får Werther att göra detsamma direkt inpå, så att han kan känna hennes kyss bränna på fågelns näbb, är så satanisk att Dante inte kunnat komma något värre till sitt inferno. Nej, det är så oändligt starkt och sorgligt att man nästan inte orkar tänka på’t och samtidigt så lysande, briljant, rörande.
En kärlekshistoria starkare än den unge Werthers tror jag knappast går att uppbringa och heller inte ett lidande. Och visst, tur är väl det på många sätt, en berättelse som så fullkomligt saknar ljus att den måste förses med varningstext för att inte läsarna ska känna sig manade att gå och hoppa från klippor ska man kanske vara försiktig att önska sig för många av. Men samtidigt, det är ju så härligt med lidande.
Reader Comments (6)
Haha, ja, precis som jag var inne på, utan att ha läst det här inlägget...=D
Ja, två själar en tanke, som mamma brukar säga.
Werther vinner helt klart i lidande, men är ingen favorit hos mig. Kanske för att jag läste boken bland tusen andra som trycktes in under A-kursen i litt.vet.
Ja, tvång kan ta musten ur den bäste. Kanske ska du ge den en ny chans? Det är ändå en kort liten sak, till skillnad från många andra klassiker. Vi får göra gemensam sak och utlysa en kärleksutmaning när höstrusket gör sig påmint.
Jag håller med om att Werther onekligen älskade, men som någon annan skrev så är han ingen favorit. Jag vill verkligen komma med något svar på den här frågan... Har tänkt och tänkt, men kommer inte fram till några klassiker direkt. Karl-Oskar och Kristina är ju ett väldigt bra svar dock. Jag ska återkomma med vidare funderingar, för jag tycker att det är en väldigt rolig fråga.
Sophie - det måste ju inte vara en klassiker. Om man tycker att Ron och Hermiones tonårsfumlande är det finaste som drabbat mänskligheten så får man säga det.