Down here they all float!
juni 14, 2010 Stephen King har förstört mitt liv och för det hatar jag honom.
Okej, nu kanske jag tog i lite. Mer sanningsenligt hade varit att säga, Stephen King har försämrat min livskvalitet och det irriterar mig, men det låter inte så djärvt och min ambition är att i någon mån vara, just det, djärv.
Såhär ligger det till. När jag var elva år fick jag en bok i present av min faster. Titeln? Det. Författaren? Jodå, Stephen King. Ni kanske är bekanta med berättelsen om clownen Pennywise som bor i kloakerna och lockar till sig barn för att döda dem? Isåfall vet ni att min fasters presentval var, om inget annat, så definitivt djärvt! Problemet var att även om jag var en bokslukare, så var jag var ingen supertuff unge direkt. Världens boktönt, en liten speta med stora glasögon och stora t-shirts, glömde alltsom oftast att ta på mig brallor. Puberteten låg ljusår bort och jag kunde för mitt liv inte begripa varför killarna i min klass satt och skrev listor med tjejernas namn i ena spalten och runda frukter i den andra. Eller, i mitt fall, bär.
Jag började läsa boken och jag tyckte till en början att den var spännande. Tanken på ett gäng bestående av utstötta mobbade töntar (sådana som jag), en motståndsrörelse, en armé var extremt tilltalande för mitt elvaåriga jag, och är det fortfarande. Där fanns killen med talfel, killen med för många extrakilon, killen med fel religiös bakgrund, killen med astma, killen med fel hudfärg, killen med den stora käften, och pojkflickan som var en jävel på att skjuta slangbella, som såklart var min favorit.
Om det stora hotet i boken hade fortsatt vara skolans mobbare Henry Bowers hade “Det” kunnat bli ett av mitt livs stora läserfarenheter, men så blev det alltså inte. För där fanns ju clownen. Clownen som lockade till sig och åt barn. Och som om det inte vore jävligt nog, så kunde monstret också förvandla sig till vad som helst och hade en vurm för att förvandla sig till det du fruktar allra mest. Är du rädd för mumier, varsågod ett stycke död man inlindad i toapapper coming up. Tycker du att blod är otäckt, håll till godo med en hel jävla syndaflod av eländet, det serveras i handfatet. King är inte en kille som sparar på krutet. Det lustiga är att jag kunde ta allt detta. Jag accepterade det. Men King lade till en extra detalj, och det var denna sista detalj som fullkomligt tog knäcken på mig. Bokens monster är nämligen, håll i er nu, osynlig för vuxna.
Jag var elva år, övertygad om att clownen levde och frodades, att han var ute efter just min beniga röv och att när han väl kom fanns det ingen som skulle kunna hjälpa mig. Jag skulle mycket väl kunna bli bortrövad från min egen gata och få armarna bortslitna medan pappa låg och läste i hängmattan. Detta var min övertygelse och min verklighet under skrämmande lång tid. Självklart läste jag aldrig ut boken, det vågade jag inte. Jag vågade heller inte kasta den, för då hade jag ingen kontroll över den och tänk om Pennywise bestämde sig för att tränga ut från sidorna och dyka upp vid sänggaveln och slicka mig mellan tårna innan han hånskrattande drog ned mig under sängen och in i kloakerna. Jag var så livrädd så ni kan aldrig föreställa er. Jag hann så långt i boken att jag visste att monstret tog skada av silver och astmaspray. Tyvärr hade jag inte astma, men jag kastade lystna blickar på en klasskamrats medicin och arbetade fram planer på hur jag skulle kunna stjäla den under gympan då den stod framme och tillgänglig. Silver hade jag däremot, säkert åtta berlocker i en kedja kring halsen som jag gick och fingrade nervöst på från morgon till kväll, ständigt beredd för anfallet som kunde komma när som helst från vem som helst. Clownen kunde ju för bövelen ha tagit skepnad av min kompis pappa, busschauffören, brevbäraren, skolfröken, grannfrun, kiosktanten…
Fram till denna dag tycker jag att det är ytterst obehagligt med clowner. Att de för någon skulle kunna vara roliga är fullkomligt obegripligt och jag är ganska övertygad om att människan bakom clownmasken är en djupt deprimerad och störd person vars inre fullkomligt urholkats under alla år av förnedring, men det räcker inte så. Det är också något direkt otäckt med det där flinet. Något diaboliskt gömmer sig där bakom.
“Det” har släppts i nyutgåva, jag såg det idag på Adlibris. Jag har lagt den i min kundvagn men ännu inte klickat på beställknappen. Det finns en möjlighet, det inser jag ju, att om jag möter min nemesis igen i vuxen ålder då min nu betydligt mindre beniga röv inte längre är av intresse för monstret, att jag kanske inte längre blir rädd för honom. Problemet är att jag är osäker på om det vore en vinst eller en förlust.
Reader Comments (7)
Bra och personlig "recension", blev lite nyfiken på boken faktiskt!
Jag har inhandlat ett exemplar av denna horribla bok, den ligger fortfarande oläst på hyllan här bredvid mig men jag längtar efter att öppna den. Jag hoppas innerligt att den ska vara lika härligt läskig som filmen var, jag läste nämligen aldrig boken. (Till skillnad från dig hade jag, ohälsosamt nog, fastnat i tantsnuskträsket vid 11 och var fullt uppe i att gotta mig åt Virginia Andrews incestintriger. Vad fan är up med det eg?)
Ska nog ta mig an den så fort jag är klar med Pestens tid, som jag faktiskt läste som liten men nu läser om. Jag har förstått att Stephen King inte direkt är finsmakarnas grej, men för mig som är en simpel själ är det inget fel alls! Trodde jag skulle tycka att det var dåligt, men icke! Tror man ska passa sig för att läsa böckerna översatta till svenska dock.
Well, det blev en lång kommentar, men jag blev så upplyft av allt prat om den människoätande clownen med de vidriga röda ballongerna som folk tror passar på barnkalas.
Sophie, jag var också fast i det där Andrews-träsket under en övergångsperiod. Kommer du ihåg hon adoptivmorsan som fick cancer men vägrade vård för att hon hellre dog än blev av med sina schyssta lökar. Och det accepterade man ju liksom då när man gick där och tyckte att bröst verkade vara en ouppnåelig dröm. Jisses!
Haha, ja fy fan vad sjukt! Kan ju bara vara 11-råga läsare till det där. Hoppas jag. Glömmer inte heller de där syskonen som blev inlåsta på en vind i flera år, vilket jag då tyckte var lite orealistiskt, men det är ju bara Fritzl-light.
jag var lite äldre när jag läste den men läste däremot Cujo väldigt tidigt (och hade rabiesskräck läääääääänge efter det) för att inte tala om novellsamlingen "dödsbädden", där speciellt en novell fortfarande ger mig rysningar (och nej - jag har inte vågat läsa om den)
Jag vill inte avskracka dig pa nagot satt, jag tycker absolut att du skall kopa och lasa ut den, ta tag i den en gang for alla...och aksnke bli lagom skramd...?
Sjalv laste jag "Staden som forsvann"av King nar jag var typ 13 och kunde inte sova pa en vecka, lag med silverkors om halsen och var livradd. Sedan sprang jag pa den pa en loppis nastan 10 ar senare och bestamde mig for att kopa den och se om den var sa hemsk som jag mindes. Ytterligare 3 natter med silverkors och somnsvarigheter... nu ar det val 7 ar sen, det kasnke ar dags igen...? Men kanner jag mig sjalv, sa blir det minst ett par tre natter med somnsvarigheter...
Det är redan gjort, att jag köpt den alltså. Men jag kan inte säga att jag känner mig nödgad att läsa den nu när jag fått höra om din erfarenhet. Kanske bäst att låta bli att väcka den björn som sover...