Starstruck

Tidigare när jag tänkt på Gävle har jag fått bilder av Thomas Di Leva med vattenkanna i högsta hugg och en halmbock i lågor på näthinnan. (Synd att de två bilderna inte kan sammanföras, då kanske bocken skulle ha en chans att klara sig något år.) Nu har ytterligare en bild lagts till min Gävlesamling. Bilden av Chris Ware.

Igår förmiddag hämtade jag och sambon den lilla Volkswagen som vi hyrt på lokala Statoilmacken och började vår färd mot Gävle konstcentrum där Chris Ware, en av världens mest ansedda serietecknare kommer att ställas ut under sommaren. Igår fanns han dessutom på plats i egen hög person och talade för den lilla församlingen under en timme. När jag säger den lilla församlingen menar jag verkligen den lilla församlingen. Jag tror inte att vi var fler än 50 personer på plats, vilket är direkt skandalöst. Var höll pressen hus när denne storhet gjorde sitt första Sverigebesök. Jo, just det, de bevakar prinsessbröllop. Åh, kära nån, vilken förrätt kommer serveras och hur kommer brudbuketten se ut?! Skämmes, Sveriges journalistkår, för ert pyttelilla perspektiv!

Hursomhelst, utställningen var naturligtvis vacker och Mr. Ware gjorde ett enormt sympatiskt intryck. Han talade om artister och konstnärer som vill verka svåra och otillgängliga och hur illa han tycker om den inställningen. Hur han föredrar att publiken tycker att han är en idiot framför att de själva känner sig som idioter när de läser hans verk. Han berättade om sitt usla ansiktsminne, kärleken till sin fru, och om sin pappa som han bara hann träffa en gång i sitt liv. Det var personligt och småskaligt intimt.

När det hela var över drog jag fram min kopia av Quimby the Mouse ur ryggsäcken och gick med svettiga händer fram och ställde mig i kön med de övriga som ville skaka mästarens hand. Jag hade i förväg fyllt i de rutor jag talat om i tidigare inlägg, vilket det visade sig att jag gjort på ett originellt sätt. “You’re the first person to ever fill that in”, sade Chris Ware till mig. Och sedan skrev han sin namnteckning och ritade en gammal Quimby åt mig. Jag fnissade, skrapade med foten och bad om ursäkt för min svettiga hand när han skakade den. Har du tvättat den nu, undrar du. Det har jag. Gränsen måste dras någonstans.