Stridsberg i mitt hjärta

Med elefanter är det något visst. Där finns ett vemod som saknas hos många andra djur. Den där långsamma, stora, grå kroppen som ser så gammal ut redan från födseln. Jag blir ledsen av elefanter. Jag vill klappa dem och säga att allt kommer bli bra, fast jag känner på mig att de inte skulle tro mig. Kanske skulle de låta mig trösta dem för min egen skull, för att jag behöver det, snarare än för att de gör det.

Darling River ger mig samma känsla. Det är det där leriga, trötta, klumpiga vemodet, som ändå är så imponerande grandiost och vackert. Stridsberg använder ett språk som gör att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken trots att läsandet skär och sliter i bröstet. Jag vill trösta och klappa och säga att det kommer bli bra, stryka bort lera från kinden. Även huvudpersonen Lo skulle nog låta mig göra det, för min skull, vill säga.