Rid inte in på häst i zombienästet din dumfan!
december 5, 2010 Vampyrer. Vad är grejen med vampyrer egentligen? Någon måste hjälpa mig, för jag fattar faktiskt inte. Är det inte meningen att vi ska vara rädda för dem? Är det inte meningen att de ska förfölja oss, dyka upp i nån mörk gränd och begå ett riktigt obehagligt övergrepp? Är de inte skräckgenrens våldtäktsmän? Det var vad jag trodde. Men nej, istället har dessa viktorianska monster förvandlats till sofistikerade gentlemän som anstränger sig lite extra när de ska gå på dejt och tar på sig en slips. De kvinnor som innerst inne drömmer om att en lång, mörk främling ska bre ut sin rock över en dypöl så att den lilla sessan inte ska bli smussig om lilla foten är vad som är läskigt i den ekvationen.
Zombies däremot, där har vi några scary ass fuckers. De är outtröttliga, de är hur många som helst och de är osofistikerade nog att börja käka dina inälvor innan du ens hunnit dö ordentligt. Att bli en av dem som hasar fram längs gatorna och anfaller allt som är annorlunda och verkar levande, tänkande, kännande, är minst lika läskigt som att bli dödad av dessa levande döda. Den icketänkande massan känns helt enkelt som ett mer reellt hot i dagens samhälle än den kåte dandyn.
“The Walking Dead - Book One” innehåller de första tolv numren av serietidningen med samma namn och som skrivits av Robert Kirkman och illustrerats av Tony Moore och Charlie Adlard. Handlingen utspelar sig utanför Atlanta, USA, där hela staden, och förmodligen alla andra städer, tagits över av dessa hjärn- och hjärtlösa människoätare. En liten grupp människor har klarat sig ut ur staden med livet i behåll, främst för att de haft turen att kunna undkomma medan zombierna varit upptagna med att käka upp deras grannar, arbetskamrater eller familjemedlemmar. Ett provisoriskt läger med en husbil som bas har byggts upp och där lever och frodas skräcken i princip varenda minut. De få stunder som överlevarna glömmer bort sin situation för att vila, skratta, kissa, älska, vet man att det är fara å färde och att en grymtande, köttätande jävel kommer att sätta tänderna i någon precis när som helst. Inte en enda sekund kan man andas ut, inte heller som läsare, kanske särskilt inte som läsare. Som läsare måste man också fasa inför de vidrigheter som livrädda människor utan någon känsla av hopp utsätter varandra för. En ljusning i horisonten är helt utesluten.
Som att det inte vore nog med att jag utsatt mig för denna grafiska skräckmardröm, så har jag tagit terrorn till nya nivåer genom att också välja att se amerikanska tevekanalen AMC:s serie baserad på den tidigare nämnda förlagan. Det blir inte mindre läskigt för att man på förhand vet hur fullkomligt åt helvete allt kommer att gå - snarare tvärtom. “Åh nej, rid inte in på häst i zombienästet din dumfan!”, “nuppa inte inte i skogen för bövelen!” och oftare än någonting annat “öppna för i hela fridens namn inte dörren när du hör ett konstigt ljud, mänska!”
Självklart skulle jag inte plåga mig själv på detta gruvliga vis om inte både serien och tv-programmet höll riktigt hög kvalitet. Det är spännande, upprörande, gruvligt, samhällskritiskt, grisigt och fascinerande, alltihop på samma gång. Mardrömmarna jag sedan skapar åt mig själv på nätterna, där jag ber mannen jag älskar att krossa mitt huvud med en sten innan monstren kommer åt mig, är en förhållandevis liten uppoffring i sammanhanget. Jag hoppas att du förstår att det inte vill säga lite?
Reader Comments (6)
Hahahah! Underbart inlägg. Jag älskar zombier.
Det låter kanske lite väl jobbigt att börja drömma om martyrdöden.
Men om du sett tv-serien "The walking dead" så måste jag fråga vad du tyckte om den. Jag har nämligen varit extremt sugen, men sedan hört att det är överdrivet sexisisk skit där kvinnorna tvättar och männen går ut i strid. Jag gillar zombier, men inte så mycket att jag orkar med det där könsdravlet.
Jag har bara sett tre delar än, så det är lite svårt att uttala sig, men visst, det ÄR männen som krigar och är beskyddare medan kvinnorna tvättar och fiskar och tar hand om barnen. Det stämmer. Samtidigt finns det antydningar till att detta upplägg kommer att problematiseras, men det lär jag bli varse längre fram. Jag har själv ganska känsliga genus-känselspröt, men jag har inte retat ihjäl mig på "The Walking Dead" direkt. Gillar du zombier så tycker jag absolut att du ska ge serien en chans, för den är välgjord.
Jag har heller aldrig varit förtjust i vampyrer -- men zombiegrejen har jag inte heller fastnat för. Zombier verkar vara en så massiv trend att de inte går att undvika, så jag har lyckats undvika att läsa mer än ett par olika zombieböcker hittills. De kan vara bra de också, jag känner bara inte det stora zombieintresset (fast det kanske mest hänger på att skräck som genre inte funkar så bra på mig).
Älskade vampyrer förr och har älskat zombier nästan lika länge, men hajpen tar död på min kärlek! Blev dock sugen på att se serien ändå, nu när jag läst ditt inlägg :)
Åka och Sophie - verkar som att det är allt eller inget som gäller i skräcksoppan nästan. Och väljer man allt blir man lätt mätt. Men jag tycker nog ändå att ni ska ge den här serien en chans.
Zombieberättelser (eller rättare sagt, _bra_ zombiehistorier) är politiska. All bra skräck är det. Vampyrskildringar skulle kunna säga massor om sexual- eller identitetspolitik men de gör sällan det numera. Zombier används för all möjlig samhällskritik, från konsumtionssamhället till klasskilnader (första Dawn of the Dead och Land of the Dead), från kändisdyrkan till modern bekvämlighet (Dead Set och the Zombie Handbook). De tar upp vår skräck för enorma anonyma folkmassor och förkrossande ensamhet, på samma gång. Till skillnad från gamla rymdvarelser, som låtsades vara människor, är zombier inte främmande infiltratörer som önskar att invadera vårt samhälle. Zombier är oss själva, de sidor hos människan som hotar vår egen trygghet och framtid.