Stoppa pocketvåldet!
december 25, 2010 Du vet den där känslan när man går på utställning på fina konstmuséet och hela tiden innerst inne längtar efter att man ska ha sett klart eländet så att man får gå och fika och sedan köpa ett par vykort i souvernirbutiken? Man skäms ju lite över den där känslan. Eller, för att vara mer ärlig, j a g skäms över den känslan, men jag erkänner den i alla fall och erkännandet är första steget mot bot och bättring har jag hört på stan. Hursomhelst, precis sådär som på muséet känner jag när jag sitter i soffan och ger min och Karl Ove Knausgårds relation en ny chans såhär i mellandagarna, medan jag egentligen hela tiden längtar efter att läsa bok 5 i “The Walking Dead”-serien. Karl Ove går på och går på om sina känslor och sin kamp med livets våndor. Hur många gånger han doppar tepåsen i det varma vattnet, hur bekvämt det är att åka taxi förutom när man är full på natten förstås, att det nog inte är okej att runka efter att man just fått sin fars dödsbesked, att konst från 1900 och framåt inte framkallar någon känsla…
Under tiden sitter jag och längtar efter en uppsättning tänder som biter och sliter och gnager i en uppsättning tarmar som tillhör en stackare som ännu inte riktigt dött, men som är en bra bit på väg att göra det. Ja, även den som biter och sliter är ju en bit på väg att dö. Zombien, menar jag. Jag längtar efter lite skrik av fasa. Är det verkligen för mycket begärt? Det kanske det är. Vänta nu, jag kanske är sådär actionskadad som man blir av att se på TV. Nu ser jag visserligen mycket sällan på TV, men det är, märker jag nu, naturligtvis helt ovidkommande. Det är dags att mynta ett nytt begrepp. Tjugofem år efter att vuxenvärlden förfasades över videovåldet har jag nu fastnat i pocketvåldets grepp.
Häng på debatten nu kamrater! Jamen, vad ska vi göra åt denna farsot? Någon måste sätta stopp för pocketvåldet som riskerar att förvrida unga människors sinnen och ta ifrån dem all känsla av humanism, empati och medmänsklighet. Jag är uppenbarligen redan förlorad, men det finns andra människor därute som ännu är inom den proximala räddningszombien, förlåt, jag menar räddningszonen. Sträck ut en hand till dem såhär i juletider och slå på TV:n.
Reader Comments (3)
Jag håller med.
Som bokhandlare, kulturnörd och bokbloggare borde Knausgård resan vara utläst vid det här laget. Jag har inte ens köpt den/lånat den eftersom jag vet att jag inte kommer att kunna ge den den tiden som den kräver. Jag kommer att snegla mot allt annat oläst i min hylla. Suck.
Jag har gett mig fan på att läsa ut den eftersom jag tror att den kommer att lämna en trevlig dröjande känsla efter sig. Men i nuet är det verkligen lite - ahmen kom igen nu och klipp till biljakten!
Hej!
Jag satt och läste lite annat på din blogg när jag nu upptäckte att du skrivit om mitt favoritämne, zombier. Intressant inlägg som jag inte har några invändningar mot annat än reflektionen att zombielitteratur helt klart levererar POCKETVÅLD (bra ord) men ofta även innehåller en hel del empati och medmänsklighet. Den fiktiva apokalypsen tar fram både det bästa och sämsta hos de lika fiktiva personerna. Det tycker jag man finner även i The Walking Dead. Det är nog en av anledningarna till att just zombier är mina favoritmonster och inte t ex vampyrer som jag mest uppfattar som posörer.
Kul att sent omsider ha hittat din blogg!