Min känsla inför Prins Charles känsla
oktober 3, 2010 Under bok- och biblioteksmässan i Göteborg lyssnade jag på ett seminarium med Liv Strömquist och Sara Granér. Det skulle enligt programförklaringen handla om en hel massa saker som det sedan inte handlade om alls. Istället kom moderatorn att fokusera på sig själv och det ögonblick då hon genomgick en slags feministisk frälsning. Hon ville väldigt gärna att Granér och Strömquist också skulle kunna berätta om ett sådant aha-ögonblick. Till hennes stora frustration kunde de inte riktigt det. Särskilt inte Granér som mest satt och såg ut som att hon undrade vad i hela friden som pågick. Var det ett väckelsemöte? De bådas relativt nyutkomna seriealbum nämndes inte alls i det tumult som uppstod. Tyvärr. Jag hade väldigt gärna velat höra dem berätta mer om hur de jobbar och hur processen som lett fram till deras senaste verk sett ut, i synnerhet när jag nu läst båda två.
Det jag hursomhelst kom fram till med fullkomlig visshet i den där till en början ganska välfyllda lokalen (efter ett tag började männen droppa av, tro det eller ej) var att Liv Strömquist är ett komiskt geni. Vilken lysande tajming! Och denna tajming är naturligtvis ännu mer träffande i en bearbetad och redigerad text som hennes senaste seriealbum “Prins Charles känsla”, som jag nu läst.
Den som känner mig vet att jag alltid gråter när jag skrattar, det är liksom inget sällsynt. Första gången en ny bekant drabbas av denna uppenbarelse kan det vara lite skakande, lite av “ja, fast så himla kul var det kanske inte, eller?”, men i förlängningen verkar det vara rätt så lattjo och rent utav smittsamt. Under läsningen av “Prins Charles känsla” gråtskrattade jag så mycket att mannen jag älskar också började skratta bara av att sitta bredvid mig i soffan, fast han inte sett annat än bokens omslag. Satan, vad talangfullt det är att linda in ett rent akut budskap i ett hölje av absurd men lättillgänglig humor så att varenda Sune och Doris i vårt land kan fatta vad det handlar om. (Oss redan frälsta är det ju inget vidare svårt att komma åt, även om jag måste erkänna att jag i slutet av boken kände mig lite skamsen över insikten att jag skulle ha jättesvårt att leva i en sådan relation som Strömquist förespråkar.)
Några av vår tids mest populära sit-coms, “Seinfeld”, “Två och en halv män”, “Tummen mitt i handen” och “Alla älskar Raymond”, används för att peka på strukturer i samhället som går ut på att män och kvinnor uppfostras i helt olika skolor där båda könen givetvis tar examen som förlorare. Hur många miljoner dollar som tjänas på skämt som går ut på att äkta män hellre vill meka med bilar än umgås med sina fruar ger fasansfullt tydliga insikter. Sanna historier om kvinnan bakom mannen gör detsamma. Nancy Reagan vinner till exempel stenhårt cyniska “Vårda en man-VM” i hård konkurrrens med bland annat Karin Järegård.
Strömquist brinner verkligen och det känns på varenda sida i “Prins Charles känsla”. Hon vill nå ut, hon strider, hon kräver att höras och synas och det utan att vara det minsta hurtfrisk, utan ett stelnat leende på läpparna. Grymt uppfriskande. Men, problemet är att man blir ganska utmattad av den här kampen, även om den är slagkraftig, ärlig och rolig. Jag hade önskat att någon redaktör hade föreslagit att något av de kortare avsnittet hade kunnat sparas på till ett kommande album, eller publicerats i ett annat sammanhang. Som det är nu kommer jag som läsare till en punkt där jag känner att jag har fattat poängen och att fler exempel bara blir korvstoppning, snarare än ny glöd. Observera dock att detta är ett mycket litet minus i en hel hatt fylld med plus som jag tar av för Liv Strömquist. Att läsa henne känns som att ta ett femton år långt hopp tillbaka i tiden och fyllas på med tonårsglöd igen, och det är en bra känsla.
Reader Comments (4)
Låter som en måste-läsas-bok. Ångrar att jag inte köpte den på bokmässan fast jag höll den i handen.
Jag var också på det där seminariet (jag satt dock kvar, mitt kön till trotrs :) ) Jag håller med om att det kom att handla väldigt mycket om Hirdman. Diskussionen var visserligen viktig, men det hade varit kul att höra lite om deras serier.
http://afractionoftheweb.blogspot.com/2010/09/yvonne-hirdman-sara-graner-och-liv.html
Bokmania - Jo, du skulle ha köpt den faktiskt. Men, inte är det så mycket dyrare att beställa från en nätbokhandel? Det är värt det, jag lovar. Ska kopiera upp ett par sidor och sätta upp på jobbet...
Magnus - Kul! Men märkte du att det faktiskt var ganska många män som droppade av? Det är svår balansgång det där, att kritisera patriarkatet utan att för den sakens skull platta till varenda man i lokalen.