Vi måste prata om Beverly
oktober 2, 2010 
Det har hänt igen. Jag har utsatts för en världsomspännande komplott av nästan samma dignitet som den kring “Parfymen” som avslöjades i somras. Hur kan det komma sig att, trots de tiotal inlägg jag gjort om Stephen Kings “Det” i denna blogg, så är det ingen som har rest sig upp och sagt det som behöver sägas?
Du där, du som har läst boken, varför sade du du inget? Du bara lät mig gå runt och tro att det är den dansande clownen som är läskig när det egentligen är bokens framgång som är läskig. När det egentligen är det faktum att Stephen King och Mats Drougge är två äpplen från samma gren som är läskig.
Låt mig bryta ned alltihop en smula och i samma veva utfärda en riktigt fet spoileralert.
Boken “Det” handlar om ett gäng, Förlorarna, som blir vänner för att de på ett eller annat sätt inte passar in i (Kings) gängse mall. Någon är fet, någon annan är svart, en tredje är jude. Ja, och så finns det ju en flicka i gänget också, Beverly. När jag läste boken som barn, (ja typ halva då eftersom jag aldrig vågade längre än till sängscenen på mentalsjukhuset) så tyckte jag att det var coolt som bara den att Beverly var med och var tuff och bäst av alla på att skjuta slangbella. Jag ville också bli bra på att skjuta slangbella.
Förlorargängets uppgift blir att förinta det monster som härjar i staden och som framförallt har siktet inställt på barn. Det äter barn. Äter är ett viktigt ord i sammanhanget. Äter som i betydelsen uppslukar.
Slutsatsen när jag läst färdigt boken är att Det egentligen är vuxenvärlden (mammorna) som varken ser eller hör eller erkänner barnen och att lösningen på gåtan är att göra upp med dem, för då dödar man monstret som plågat staden sedan urminnes tider. En tanke som kan verka liten innan man förstått resten av storyn är att monstret visar sig i mansskepnad från sidan ett till någonstans kring sidan 1250 eller så. Det är lika länge som Det kommer undan utan större skador, men när det drar ihop sig till nådastöten visar det sig att monstret är av honkön. Och tänk efter nu, vilken varelse kan tänkas skrämma skiten ur en gubbe med ett ganska snett perspektiv på kön och genus? Vad kan få honom att aldeles sätta whiskyn i vrångstrupen? En spindel såklart. En hondjävul som tar allt du har att ge och sedan uppslukar dig. Jag påminner mig nu utan större problem några andra av Kings monster. Den svartsjuka bilen “Christine”, balens galna drottning “Carrie” och Annie i “Lida” som dödat alla sina exmän och som planerar att vårda ihjäl den utlämnade författaren fram tills dess att han slår tillbaka med sin skrivmaskin.
Stackars Kingen behövde växa upp med en ensamstående mamma ifall det är någon som undrar över den saken.
Med hundra procents säkerhet sitter det nu människor ute i stugorna och tycker att jag är resultatet av en feministrörelse som spårat ur och att jag överdriver och läser in saker mest bara för att. Men ta och sug på den här karamellen ett tag till så ska ni få se.
Det jag aldrig hann med att läsa när jag gjorde mitt första försök som barn, och vilket var lika bra såhär i backspegeln, var att King inte kunde låta Beverlys roll som en i gänget bara få passera. Nej, en tjej är en tjej är en tjej och hennes bröst måste kommenteras fast hon inte har några. Småbyxan måste få skymta unde de korta jeansshortsen. Faderns största skräck måste vara att Bev låter pojkarna “göra saker med henne” och moderns största skräck är att fadern “gör saker med henne”. Så, ha nu i åtanke att jag nyss nämnde att man besegrar monstret genom att göra upp med föräldrarna. Då blir den fullt logiska summan av Kingkardemumman följande: Beverlys roll i slutstriden blir att som tolvåring befria alla pojkar från monstrets bojor genom en mognadsrit som innebär att i ett skitindränkt underjordiskt rör (sug på den metaforen) låta sig bli påsatt av hela förlorargänget med alla dess särarter medan de gråtande protesterar “nejnej, inte kan väl vi?”. “Jodå kom bara, så ska jag hjälpa dig”, säger Bev och får på kuppen axla både rollen som madonnan och som horan. Och medan hon ligger och tar emot den femte satsen tänker hon den naturliga, självklara tanken “åh, vad stor den är” om sin tolvåriga lekkamrats hårlösa kön.
För att citera min mamma: “What the fucking fuck is this?!” Och så var vi där igen med den stora frågan “hur är det möjligt att detta har kunnat passera förbi utan kommentar?”. “Men boken är ju för i jössenamn skriven under det forntida 1980-talet,” kanske någon försöker säga nu, och i så fall måste nog denne någon få en hel påse med hysch i knät, för det ska ingen jävel komma och inbilla mig att det var kosher med barngangbang under yuppie-eran.
Jag är inte rädd för “Det” längre. Bokens monster har helt tappat greppet om mig och jag kan vissla i dushen och gå på cirkus och titta ner i gatubrunnar när det regnar. Däremot fruktar jag något annat. Något större. Jag är rädd för det som gjort att ingen verkar ha känt sig manad att diskutera kvinnornas roll i allmänhet och Beverlys i synnerhet i denna enormt populära och välkända moderna klassiker. Jag är rädd för den accepterande tystnaden.
Reader Comments (11)
Det hör till mina top 5 men jag rodnar när jag först inte alls kände igen vad du beskriver. Sen kommer ett svagt, mycket svagt minne. Kanske måste jag läsa om. Vågar jag? Älskar det faktum att en bok så kan skrämma skiten ur mig, jag som är så förnuftig osv.. Vågar jag? Tänk om jag ser samma som dig och inte tycker om den? Den är ju trots allt en favorit. Nu hoppas jag att någon kommer med ett inlägg där Kings kvinnosyn försvaras och där man tolkar det till att han ser upp till kvinnor och gör dem starka. För jag vill ju inte tycka illa om honom :(
Skämtar du med mig aprillo? Är det gruppsex med? Med barn? Var det med i filmen? Vad gäller Kings kvinnosyn var det bl a den som fick mig att nyligen ta en paus från The Stand. Man blir jävligt trött på den.
Emeli - Läs den igen. Du måste nästan! Då får du chansen att bli denne någon som kan försvara Kings kvinnosyn, för Gud vet att han kan komma att behöva någon på sin sida nu.
Sophie - Tyvärr skämtar jag inte. Varken aprillo eller någon annan månad. Nu är jag inte så bevandrad i sådanahär sextermer, men gruppsex känns som att alla håller på samtidigt, men här är det alltså så att killarna står på kö och kommer och sätter på Bev en åt gången. Vet du vad vad det kallas månne?
Hm... Kommer inte på vad det kan kallas, gubbsjuk fantasi möjligen?
Jag skrev min "recension" innan jag läste din, och det verkar som att vi har reagerat på ganska samma saker :)
Jag är redo att börja diskutera!
(Och Gud va glad jag är att det här inte var min första bok av Stephen King!
Jag har inte last den, men flera andra King, som jag gillade. Kanner att jag MASTE ta mig tid att lasa den har, for att verkligen veta. Och sedan kanske lasa om nagon av de andra, for att kunna konstatera om jag har missat det har tidigare. Nagot maste jag ju har gjort, for jag har ju svart att tanka mig att det har en enda boken som osar sugig kvinnosyn.
Det värsta är ju att när man väl har fått på sig de glasögonen så ser man det överallt och hela tiden. King kan aldrig bli densamme för mig nu.
Ja usch, den där gruppsexscenen är svårsmält - och som du säger, när man tagit på sig de genusmedvetna glasögonen är det omöjligt att sluta se saker. Var bara fjorton när jag läste Det, men "wtf?"-faktorn var total. Och detta med att Beverly, en prepubertal flicka, NJUTER av gruppsexet?! Snacka om manligt önsketänkande! Till Kingens försvar så skrev han under 90-talets början en hel svit av passionerat feministiska romaner som problematiserade bland annat mäns våld mot kvinnor (Dolores Claiborne, Rasande Rose, Geralds lek). Han kanske kände på sig att hans kvinnosyn varit bra sugig tidigare. Sedan är det ju fortfarande väldigt grabbigt i hans romaner, men jag tycker att kvinnoporträtten - och demoniseringen av kvinnor - blivit bättre med åren.
Hade förresten totalt missat din eminenta Det-rapportering fram tills nu, när Fiktiviteter länkade. Superintressant läsning!
/En till som fick min barndom förstörd av Kingen (har dock tacklat mina fobier genom att fortsätta läsa vartenda ord mannen skriver. Funkar faktiskt!)
Helena - Det verkar alltså vara sant som det påstås, att man mår bättre av att möta sina demoner. Har läst en hel del av Kingen, men långt ifrån allt. Ärligt talat, en hel del är ju bara knarkkoma på papper. Behöver jag nämna Knackarna?
Nope. :) Just den skrevs när Kingen befann sig allra längst ner i knarkträsket. Ryktet säger att han inte ens minns att han skrivit den (och vi som läst den önskar att vi också kunde förtränga lite). Men han HAR skrivit väldigt mycket fantastiskt också, icke att förglömma.
Har du läst Gerald´s Game av King? http://en.wikipedia.org/wiki/Gerald's_Game
Gör en genus analys av den snälla. Hemska bok.