En unken bris från Gotland
oktober 10, 2010 Sågningar är kul, det vet ni att jag tycker. Det är verkligt underhållande läsning, men också rent nödvändigt ur ett samhällsansvarsperspektiv. Har man skrivit/gett ut/finansierat/illustrerat eller på annat sätt bidragit till att sätta skit i händerna på folk så ska man åtminstone få veta att läsarna inte accepterar eländet. Annars finns ju gudbevars en risk att dessa klåpare fortsätter i samma embarmliga stil och får för sig att skoja till det med en hel trilogi. Men visst, det finns försvårande omständigheter för en riktigt saftig sågning, det tvingas jag erkänna. Det är svårare att hyvla ned en debutant vid fotknölarna än vad det är att tala om för någon som är ekonomiskt oberoende att deras bok sög. Ännu svårare blir det om man läser boken på originalspråk och inte kan skylla på den undermåliga översättningen. Och, ja, om originalspråket är svenska kan man heller inte skylla på egna bristande språkkunskaper som förklaringsmodell.
“Synvilla”, en nyutkommen ungdomsroman av Karina Berg Johansson, passar dessvärre in på samtliga punkter ovan. Inklusive den första, nämligen att boken är dålig.
Samuel har svartfärgat hår, kängor och långrock. Han lyssnar på skränig musik med temat barnanpassad misantropi. Dessutom tycker han att det känns tryggt att ha en kniv i fickan. Samuel går i nian och ska åka på skolresa till Gotland med sin klass. Det ska bli den sista grejen de gör tillsammans innan de slutar nian, men det ska också bli det sista Samuel tänkt göra i sitt liv. Han har tagit med sig ett hyfsat avancerat självords-kit som han planerar att använda när stunden är kommen. Huvudpersonens checklista för klassresan ser således ut som följer:
spela kubb,
besöka Lumelundagrottorna,
grilla marshmallows över öppen eld
och slutligen, kväva sig i en plastpåse.
Varför Samuel vill dö är synnerligen oklart. Att han är udda och utanför råder det inga tvivel kring, men Berg Johansson lyckas inte få mig som läsare att tro att huvudpersonen mår så dåligt som en männsika som ser döden som enda utväg gör. Faktiskt blir jag aldrig ens det minsta orolig för honom, vilket såklart är ett enormt problem bara det.
Förutom Samuel är övriga klassen i allmänhet med på resan, och poppiskillen Lukas och poppistjejen Emelie med i synnerhet. De är allt som ett klassiskt Ken & Barbie-par ska vara med sina matchande blonda kalufser, blänkande solbrännor och sitt intresse för vattensport. Emelies mamma är också med på resan. Hon tycker att Lukas är det hetaste som gått i ett par skor, men har vissa moraliska betänkligheter kring att agera på den impulsen. Ja, och så har vi två supertöntiga lärare som blundar för verkligheten och, vilket uttrycks flera gånger i klartext för den som eventuellt tvivlar, bidrar till problemet. Problemet är alltså att inte alla vill vara med och leka.
Ja, klassresan betas då av punkt för punkt. Samtidigt betar Berg Johansson av punkt för punkt från sitt romanutkast och lika fort som hon lyft en fråga tycks hon glömma den för att gå vidare till nästa. Till slut vadar man som läsare fram genom en flod av frågetecken och lösa ändar som aldrig reds upp och man tvingas till slut ropa ut frågan vad i hela helskotta all den där informationen om bikaraktärer som inte spelar någon roll för handlingen alls togs upp för. Bland annat nämns att skolfröken och mamma-förklädet gått i samma klass och då tror man ju att det ska spela någon roll för hur handlingen utspelar sig, men så blir det alltså inte.
Karina Berg Johannson berättade om sin bok för några veckor sedan och sade då att hon inspirerats av ramsan “jag gillar en kille som gillar en tjej som gillar en kille som gillar mig”. När jag nu läst boken associerar jag snarare till den där gamla spökisen ni vet, den där man går genom en lång, lång korridor, och kommer fram till en stor, stor dörr och öppnar den stora gnisslande dörren för att komma in i ett mörkt, mörkt rum. I det mörka, mörka rummet står en gammal kista och när man efter en hel jävla evighet öppnar denna kista så ligger där en prickig korv-macka! Besvikelsen är total och möjligen är det detta som är själva synvillan.
Slutscenen i boken är beklämmande, det är allt jag vågar säga utifall att någon får för sig att läsa alltihop. Men, vad värre är, moralkakan luktar av gamla unkna 30-talsvindar. (Fast just det, de har ju visst börjat blåsa lite varstans.) För att bli en sund själ i en frisk kropp måste också Samuel fundera över om den blonda atletvägen ändå inte är den rätta vägen och om livet ändå inte blir lättare om man är med och leker.
I min bokcirkel diskuterade vi om inte “Klyschan” hade varit en bättre titel. Jag kan garantera att den åtminstone hade varit mer ärlig.
Reader Comments (7)
Ouch, vilken sågning! Fantastiskt roligt för alla utam författaren o förlaget och jag bara älskar din liknelse med spökisen! Skall komma ihåg det där med korvmacka till andra korvmackeböcker. Tyckte tyvärr att "radhusdisco" var enlite av korvmackebok, fast jag hade inte adekvat terminologi då, nu har jag det tack vare dig.
MariaH - Kul att kunna bistå med den här typen av lite mer avancerad litterär terminolgi av det slag som det krävs fler doktorshattar staplade på varandra för att kunna inhämta. Håll till godo med korvmackan! Tillbaka-korvmacka gällande "Radhusdisco". Har hört flera som uttryckt liknande besvikelse nu, så den ska jag allt låta bli att läsa.
Haha, jag älskar dina sågningar! Jag ska sluta trycka in dåliga böcker under sängen och "glömma" dem där, det verkar värt att läsa dem för att få öva på att bli en lika mästerlig sågare som du.
Man ska inte såga för sågandets skull, men man måste ju vara ärlig. Annars tappar alltihop i trovärdighet tycker jag.
Men jag tyckte rätt bra om den här boken! ;-.)
All bakgrundsinfo som man kan tänkas behöva, om varför Samuel mår dåligt och vill dö, finns ju i boken. Att han sen inte beter sig som en vuxen med svår depression beror väl kanske på att han inte är vuxen. Han är ju tonåring och han gör som han tror att en tonåring ska göra, i den sitsen.
En bok om dagen - Visst fanns det bakgrundsinfo, men ingen känsla. Ett klassiskt fall där författaren borde fått uppmaningen "show don't tell". Jag tror inte på att Samuel är suicidal bara för att det står att han är det.
Jag träffar hundra tonåringar varje dag, och min erfarenhet är att de är betydligt mer mogna och dubbelbottnade än stereotypa Samuel och hans klasskompisar. Boken kändes platt och omodern, tyckte jag. Men det är ju detta som är så fantastiskt med litteratur, att exakt samma text kan framkalla så olika känslor hos olika läsare. Det är bra!
Gud vad underbar, en sågning som fick mig att skratta!